Refaat, döden och frossbrytningar

Treåringen börjar bli frisk. I går sov hon middag mellan tolv och fem, gick och la sig själv klockan tjugo över sju och sov non stop till strax efter fem då hon kom in till oss och somnade om. En sval liten kropp, lätta andetag och nöjda kattljud i sömnen. 

 
Vad gjorde jag ? Njöt jag av att jag slapp gå in och lägga mig i hennes säng en gång i timmen och ligga där med frossbrytningar (« Ligg still mamma, inte hoppa så där ») ? 
 
Nej. 
 
Jag ägnade mig i stället åt samvetskval av typen : Jag klagar så mycket på fåniga vardagssjukdomar som influensa och ryggskott att det vore precis rätt åt mig om jag (eller ännu värre, något av barnen) fick något allvarligt. Då står jag där med mina cancerskämt och försöker hålla fanan högt. Det vet väl alla hypokondriker och inbitna pessimister att sånt är livet, jag menar döden. Plötsligt-händer-det!

Sedan sprang jag ut och in i barnens rum och kände på pannor, stoppade om täcken och lyssnade på deras snusningar. Och sedan undrade jag hur friska de där fullt friska barnen som plötsligt insjuknat och dött har varit egentligen? 

 
Jag är trött. 
 
Men, som Refaat El-Sayed brukade säga :
 
« Vi simmar alla i samma båt. »
 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.