Frågestund…

 Lena frågar i kommentarerna hur jag kan kombinera lågkolhydratsdieten som jag körde innan sommarn med all pasta jag äter. Och svaret på den frågan är att det kan jag naturligtvis inte. Den dieten var det fånigaste jag har gjort och jag försöker nu vänja mig vid ett liv som lycklig medelålders kvinna istället. Det kräver pasta. 

Sedan frågar hon hur det går med valpen och om det kanske blir en bebis istället. Och det är ju lustigt att just hon frågar, eftersom hon (om det nu är hon, mina kommenatorer är rysligt anonymiserade för mig) på sin egen hemsida trevlighelg.se envist har försökt lansera sig själv som barnhatare. Jag bryr mig inte om sådana barnsligheter som att ogilla barn eftersom mitt hat inte är inriktat på barn i synnerhet utan mest på människan i allmänhet. Exempel. Lena vill inte se några barn i businessclass på flyget men om jag någonsin flyger business igen i mitt post-affärsjuristliv så har jag inget emot att det sitter en unge bredvid mig bara jag för guds skull slipper ungens jävla föräldrar. 

Nåja. 

Fler barn blir det inte. Däremot surfar Christophe hela dagarna på labradorsajter och har pratat med min faster (som föder upp hundar) för att ta reda på när hans favorittik valpar. På sin facebooksida (jo, han har en) har han lagt ut en fråga: ska det vara tik eller hanhund? Labrador eller golden? Min käre make har själv fött upp labradorer så mitt förslag om en liten gosig beagle togs emot med ett hånskratt. 

Fortsättning följer. 

Boken frågar hon också om. Hur går det? När är den klar? Hon är inte den enda. Barnen undrar hur många sidor den ska bli egentligen, en god vän undrade om jag hade tänkt göra en Stieg Larsson (lämna in tre färdiga manus på en gång). Alla bara tjatar och tjatar. Pappa, som nyss blev klar med sin bok, ställde samma fråga. 

DET ÄR VÄL INGEN JÄVLA BRÅDSKA skrek jag till svar.

"Hmmm" svarade pappa. "En bok ska inte ta mer än tre månader att skriva. Annars riskerar man att bli en sån där grubblande typ, Steve Sem Sandberg, någon sån. Det ska du akta dig för." 

Svaret på frågan: hur går det med boken är att jag vet faktiskt inte. Det går inte att svara på den frågan förrän den är klar. När den blir klar. Om den blir klar. 

Men jag skriver. Jag är döv, sjuk, har massvis med sjuka barn och lever i ett underutvecklat land byggt strax efter Jesu födelse som endast knapphändigt har renoverats sedan dess. Det tar tid för att  jag skriver om ett ämne som jag måste göra en massa research om och som faktiskt måste tas på allvar. Dessutom är det rätt tufft att skriva om. Även om det låter som om jag har blivit Börje Ahlstedt så kryper det in en massa elände under huden på mig. Jag mår bitvis riktigt dåligt av den här förbannade boken. Risken finns alltså att det blir ett mästerverk. 

Till jul är jag klar med ett första utkast. Nu ska jag torka spyor. Det verkar som om KRÄKSJUKAN har landat i Florens. 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *