Om resande barn och andligt skitsnack

 I vår generation är det viktigt att resa med sina barn. Det står regelbundet i alla glansiga magasin och i åtminstone två av de dagstidningar som trycks på prassligt papper. Har man råd ”ska” man släpa ungarna till Asien och åka på tågluff med alla barn under tre år i en ekologisk sjal på ryggen. Har man mindre pengar ”ska” man campa i den närodlade energiskogen. Huvudsaken är att man aldrig någonsin låtsas om att det är för jävla skitjobbigt att resa med barn. 

 
Jag reser med mina barn. Jag tjatar också regelbundet på min man om att vi borde resa mer med dem. Upptäcka nya kontinenter, inte alltid pendla mellan våra familjer i Bretagne, Paris, Sörmland och Stockholm. Det är inte lätt att få en fransman att resa till ett land där inte kyparna pratar franska, men å andra sidan finns det ju en hel del gamla kolonier som vi skulle kunna resa till. Han vill inte. För jobbigt säger han och jag himlar med ögonen, kallar honom fånig och drömmer om Galapagosöarna och ridläger i Mexico. 
 
Men jag har alltid varit bra på att ljuga för mig själv. I själva verket vet både jag och min man att jag tycker att det är nära nog oöverstigligt jobbigt att få ut alla mina barn på den enklaste skogspromenad, för att inte tala om att försöka navigera mig och arvingarna genom en livsmedelsbutik utan en endaste malariaspruta i blodet. 
 
I helgen var vi i Venedig. En resa på ungefär två och en halv timme med bil, på ditvägen var det storm. Den som har varit i Venedig vet att det inte går att köra in till hotellreceptionen med en Volvo V70. Min man bestämde att det enklaste (billigaste) var att gå från parkeringsgaraget till hotellet. Så vi gick. Tre barn, två vuxna, bagage och spöregn. Det tog en timme. Väl framme på hotellet visade det sig att Juniorsviten som vi beställt var tolv kvadratmeter stor och sextio grader varm eftersom elementen var trasiga och inte gick att stänga av.   
 
Med åren har Christophe och jag blivit bättre på att, vad kallas det nu igen? NJUTA på våra semesterresor. Barnen är äldre och vi bråkar inte alls lika länge om frågor som ”går det att göra välling på varmt kranvatten” och ”hur många croissanter ska man äta bara för att de ingår i priset” och ”varför måste man ta med sig hem fjorton frimärkesstora plastflaskor med schampo som får håret att bli lika glansigt som en novembereftermiddag på Knivsta Centralstation?”
 
Det var en bra resa. Vi drack te och åt scones på Florian Café, hittade en restaurang med en kock som gnolade visor i köket och vi lekte kurragömma med tjejerna i fängelsehålorna i Palazzo Ducale. En mycket bra resa. Lyckad. 
 
Men ändå. Nästa gång ni läser ett reportage om en kändis-Mama som använde föräldraledigheten till en andlig barfotavandring i Tibet med bebisen Solros i en vänskapsknut på magen. Kom ihåg att kändisen ljuger. Marco Polo reste utan småbarn och det gjorde han rätt i. 
 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.