Farbror doktorn

Jag läser på Skrivarmammas blogg (länk i bloggroll) att hon har blivit påkörd (inte så allvarligt) och var tvungen att gå till doktorn och klä av sig. Och i vanlig ordning tänker jag mest på mig själv (ja, ja! skönt att höra att det inte var så farligt). 

När jag var tjugofem och fått en tillfällig anställning på EG-domstolen i Luxemburg var jag tvungen att gå på en mängd olika läkarundersökningar. Synundersökning, hörselkoll, allmänhälsa… Allt möjligt skulle kontrolleras och när jag snabbläste listan på olika tider som skulle passas (som kabinettets sekreterare ordnat till mig) fastnade jag särskilt vid att jag skulle röntga lungorna. Det var för att se att jag inte hade Tyfus, tror jag, men jag tyckte att det var särskilt bra eftersom jag redan på den tiden periodvis hade svårt att andas (jag tror det kallas ångest) och trodde att jag hade lungcancer.

Nå i alla fall.

Med min lista i handen rusade jag en dag (mittemellan två möten) till vad jag hade fått för mig var min lungröntgen. Med stressen tryckt mot mellangärdet sprang jag in i doktorns rum och när han sa att jag kunde "posez vos affaires là-bas" antog jag att han menade att jag skulle klä av mig. Med armarna och tröjan höjd över huvudet och mina spetsbeklädda behag väl synliga (mycket snygga bröst hade jag på den tiden) hörde jag hur han protesterade, nästan skrek, att det räckte gott och väl med ytterkläderna.

Jaha, tänkte jag. Vi ska väl prata rökning och sånt innan själva röntgen tar vid.

Och vi pratade lite. Om andra saker. Och sedan sa han:

Om Mademoiselle skulle kunna hålla för vänster öga och titta på tavlan därborta. Kan ni läsa nedersta raden? 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.