Nähä

.. romanen blev inte klar i dag heller…
 
Däremot har jag (ännu en dag, har helt och hållet tappat räkningen för vilken gång i ordningen) kommit ihåg att hämta mina barn, alla tre. Otroligt. Dessutom tog jag med mig tre av barnens kompisar, bland annat treåringens bästis. 
 
Det är en pojke. 
 
En liten treårig pojke.
 
Han är så gudomlig, liten, men ändå så stadig på något vis, med lite strävt kortklippt hår, långa svarta ögonfransar, breda, små händer med kortklippta naglar. Jag och treåriga dottern tittar på honom lika kärleksfullt och så fort jag kommer i närheten kommer jag på någon anledning till att liksom ta lite på honom. Stryka honom över kinden, eller klappa honom på armen, fråga om han vill ha något att äta, dricka eller kanske lite pengar möjligen? 
 

Låt oss bara konstatera att jag måste lära mig behärskningens stolta krigskonst innan nästa våg pojkar börjar besöka vårt hem. En tonårig pojke och en frustrerad kvinna i fyrtioårsåldern, det känns inte alls lika rart.  För att inte tala om vad mina döttrar kommer tycka om min saknad efter sonen som aldrig föddes när de får uppleva den i det egna tonårsrummet…  

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.