Tankar om feber och vila

kakao-plansch.png

Minns ni hur det var när man var liten och var sjuk? 

Jag minns det. Det var underbart. 

Då fick man stanna hemma helt ensam och bara läsa böcker och äta rostbröd med smör till lunch och kakao, socker och gräddröra till mellanmål. Godis fanns det aldrig hemma hos oss, men om mamma var på särdeles gott humör kunde det hända att man fick röra ihop en äggtoddy (utan sprit) eller en sån där chokladsmet. Det var gott. 

När lugnet i huset infann sig, när lillasyster gått till skolan och mamma till jobbet då staplade jag en trave böcker vid sängen och började läsa: Kulla Gulla, Lilla huset på prärien, Narnia, Blå Prinsen, Lotta-böckerna, Svarta Hingsten, Röda Nejlikan, Greven av Monte Christo, fem-böckerna (som man blev hungrig av), Kitty, Puss och kram, Lejonhjärta, Mio min Mio…  

Det var så fantastiskt underbart att vara hemma sjuk att jag till och med accepterade att bli utsatt för den grova förnedring som ändtermometern innebar. Den kommer ni väl ihåg? Med en generös klick vaselin kontrollerades febern noggrant av mamma sjuksystern. Utan feber blev det nämligen skola, utan pardon. Det var regeln. Febern var nödvändig för att njutningen skulle kunna iscensättas. 

I mina yngre tonår hade ändtermometern ersatts av en muntermometer och jag hade blivit förslagen nog att stoppa den i min sänglampa när jag kände att jag höll på att … hrm… gå in i väggen… eller vad nu trettonåringar gjorde på den tiden. Bara en gång somnade jag och vaknade av att termometern spruckit och jag hade kvicksilver över hela kudden. Mamma lät inte mig ta tempen själv efter den lilla incidenten.

Nåja.

Numera är det inte alls lika kul att vara sjuk. Christophe tar visserligen hand om både mig och barnen, men det är ändå alldeles för många läxor som ska förhöras och diskmaskiner som ska tömmas och middagar som ska lagas.

Men febertermometern slipper jag ju nuförtiden. Det närmaste feberkontroll jag kommer numera är när Christophe trycker sin grova näve på min kallsvettiga panna och säger "nej, imorgon får fanimej du hämta barnen för jag måste faktiskt jobba".   

Kanske ska jag värma pannan på nattlampan innan jag låter Christophe känna? 

Det vore något… Och så staplar jag lite böcker vid sängen, vispar ihop en äggtoddy och kryper ner under duntäcket. 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.