Vi som växte upp på botten av en sjö, fick sten till frukost och tvingades gå upp en halvtimme innan vi gick och la oss…

Moa skriver i kommentaterna till förra inlägget  att hon minns äggtoddyn, hemma hos henne fanns det minsann ingen Oboy. 

KÄRASTE, raraste Moa. Jag KÄNNER med dig. Vi har nog levt samma barndom du och jag. En barndom som såg ut liksom så här:

Du och jag, vi drömde om lättlöslig Oboy som smälte i mjölken, pulver som försvann lika snabbt som en skön dröm när väckarklockan ringer. Oboy tillhörde drömvärlden, den där man fick limpa till frukost med köpemarmelad och en alldeles ny ost som man slapp hyvla bara på bredsidan för att få bort backen. En drömvärld med lördagsgodis och läsk på flaska. En värld där man fick betalt för att ta ut soporna och duka av bordet, städa sitt rum och passa lillasyrran.

Vad fick vi istället? Kakao, knöliga beska klumpar som måste bearbetas i timmar innan den kunde förvandlas till den där chokladröran som nästan aldrig fick den perfekta smetkonsistensen.

Skogaholmslimpa fick man bara hos mormor, för hemma serverades mammas hembakta bröd, med smör och hemkokt marmelad som var så rinnig att man var kladdig på fingrarna hela dagen.

Det närmaste vi kom lördagsgodis var som sagt äggtoddy och läsk…  ha-ha-ha!! Vem "behöver" läsk när hela källarförrådet är fyllt från golv till tak med farmors svartvinbärssaft?

Till jul fick vi påskmust (för det var billigare än julvarianten) och vid något enstaka tillfälle (antagligen hemma hos morfar och mormor) en 33 cl pommac-flaska att dela på med syrran.

Och betalt för att kratta löv och torka av köksbordet…  jag tror bara att vi vågade föreslå det en enda gång, för mamma hotade genast med att dra in veckopengen (som var lägre än kompisarnas) om vi tvingade henne att lyssna på fler fånigheter.

Nej, du Moa. Jag vet precis hur du hade det. Och de där före-sin-tid ekologiska hemsamariterna kommer jag också ihåg. En av dem byggde jag en hel stad av tändstickor med. Mycket Nationalteatern, eller, som vi säger nuförtiden: närodlat.

Faktum är att hemsamariter finns fortfarande i Bryssel, jag försökte få hem en sån en gång när den äldsta var sjuk, men fick svaret att de var reserverade för folk med viktiga yrken, inte advokater.

Ha en bra dag, Moa. Vi är värda det du och jag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.