Det var värst

MLB125FT.jpg

Det var värst vad det var upphetsande att tala om Skavlan och baseballträn, inte minst för mig själv, jag tror aldrig jag har skrivit så långa och meningslösa kommentarer till något av mina inlägg. Möjligen märktes det att jag hade barnen hemma hela eftermiddagen i går och sålunda inte kunde skriva klart Romanen utan mest surfade på nätet medan barnen slogs bakom stängda dörrar. Och apropå kommentarer går det också att observera att nyheten att jag bara har några sidor kvar på mitt mästerverk, det lämnade er däremot i en rent cybermässig mening helt kalla. Kul, kul, jättekul, jätte! 

Men så kanske det blir när man tror att man liksom är lite finare än andra bloggare och minsann inte tänker sänka sig så lågt som att börja prata om det alla andra pratar om, jag är väl smartare än så liksom. Och så gör man det ändå, fast ändå inte, och då blir det som när man tänker "jag får absolut inte tänka på det" för då är det ju redan för sent, hela huvudet är ju redan fullt av bara det och inget annat. Om ni förstår vad jag menar. 

Förvirrat? Genialt? Jag vet inte. Vad jag vet är att jag har hela dagen för mig själv om inget oförutsett inträffar. 

JIIIIIIIHA! som vi säger i prosans vilda västern. 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.