Ett porträtt

Alperna, en vecka, massvis med snö, helpension och hålla handen med maken i liften medan fransyskorna går i skidskola. Det ska bli underbart. 

Men.

Jag vet inte vad ni tycker men det finns något djupt obehagligt med de här två bilderna. Och då avser jag inte i första hand att jag lägger upp något så trivialt som hur det ser ut medan jag packar (jag har ju en sån vecka, det har vi redan etablerat).

Nej, det är för att de här bilderna skulle kunna vara en installation på Konstfack, det är ett porträtt inte bara av min personlighet (ser ni de fyra små raderna av kläder, vikta och strukna, lika många av varje och med tillhörande, liten påse var med underkläder och strumpor?) och min familj (borgerligt och tryggt, helt och rent och alldeles för mycket), utan också en gestaltning av vårt västerländska samhälle.

Vi är fem stycken i vår familj. Jag packar till fyra stycken av oss (och jag lägger inga jämlikhetsvärden i det, C har inget emot att det är jag som står och packar åt våra barn) och värdet på det vi ska ta med oss för att åka skidor en vecka motsvarar väl BNP för någon gammal fransk koloni. Och då har jag inte ens tagit med mig mina Prada-dojor som vi har pratat om så mycket under veckan som gått. 

Det är helt enkelt för mycket. Beaucoup trop. Too much. Multo tropo grejissimo. 

Lista på irriterande grejor (i ett globalt värdeetiskt perspektiv)

1. Vi ska ha med oss tre ds-spel med tillhörande nitton ds-speldisketter. Tjejerna kommer att gräla (till blodvite uppstår) om ett specifikt Mario-jag-vet-inte-vem av de nitton och det hjälper inte att just det spelet går att spela med tre spelare samtidigt. Jag kommer då att bli galen, konfiskera alla spelen och barnen inte ha något annat att göra i bilen än att kräkas i kapp. 

2. Oavsett hur länge jag än håller på och packar så kommer jag att märka – när vi väl är framme – att jag är den enda i familjen utan fleecetröja och varmt underställ och därför kommer jag att tvingas låna av min man och lyssna på hur han ännu en gång får klaga på hur slarvigt jag packar.

3. Det spelar ingen roll att jag har packat motsvarande ett helt franskt pharmacie, vi kommer ändå att spendera (på plats) ännu en månadslön på nya solkrämer, kräkmediciner, febernedsättande tabletter och värkdämpande krämer.

Men. Som sagt. GUD vad jag längtar!

image3.jpg

image1.jpg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.