Ryktet om melodifestivalens död är betydligt överdrivet

Nu är vi hemma i Italien igen. Och nerbäddad i den äkta sängen har jag tittat på svt.play med tre stycken vrålpigga sportlovstjejer. Jissus vad roligt det var. Carolafläkten, jag menar Anna, vann och min gamla Glada Laxen-kollega Jöback vann också efter att ha genomfört så många tonartshöjningar att självaste pre-drog-Whitney skulle ha dött på plats. 

Och rätt låt vann. Eller kom i alla fall näst först. Nioåringen surade visserligen för att Sibel åkte ut, men hon blev åtminstone lättad när jag förklarade att Wahlgrenskan skulle få tävla igen och att de där punkkillarna aldrig mer skulle få visa sina nunor i någon tv-kanal någonsin mer. 

Men roligast var ändå 3-åringen. Varje gång Christine M dök upp i rutan utbrast hon samma sak. Lika högt och lika förnärmat. Med nappen i mun och med den mest märkliga stockholmska:

"Nähej! Du e veeejklijgen inte späciält bja."

PS. Pernilla Skrivarmamma frågar i kommentarerna till förra inlägget varför jag envisas med att säga att jag har åtta läsare när det bara är fyra stycken som kommenterar. Svar: Jag är en mycket blygsam och diskret person som aldrig skulle drömma om att skryta om mina elva läsare. Därför har jag avrundat neråt. 

laxpudding.jpg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *