Så många idioter, så lite tid

Jag ska berätta en sak för er som kanske förvånar. De allra flesta dumheter som folk säger rör mig inte i ryggen. Swish! flyger de förbi mitt överdimensionerade ego och mitt universum i vilket allt kretsar kring, just det, bara mig. 

 
Men ibland. Ibland blir dumhet elakhet, den blir människoföraktande och ickehumanistisk. Och då blir jag så upprörd att jag nästan tappar känseln i fingrarna. 
 
Fotbollsfrun, den periodvis mycket roliga och träffsäkra Malin Wollin, har läst Ann Heberleins Jag vill inte dö jag vill bara inte leva längre
 
Så här skriver hon:
 
"En intressant och välskriven bok om psykisk ohälsa och hur samhället ser på de psykiskt sjuka. Jag förlorade mig i Anns sätt att fördjupa sig i ämnet men jag kan inte se förbi det faktum att jag hela tiden tänker;
Skärp till dig.
Ann snuddar vid ämnet vid ett tillfälle i boken. Att hon som har det så bra borde väl inte må så dåligt. Men så enkelt är det ju inte. 
Psykisk ohälsa bryr sig inte om status, jobb och patriciervillor. Eller gör den det?
Om man lämnade Ann i en skog med bara kläder, vattenflaska och tändstickor, skulle hon må dåligt då? 
Frågan jag ställer är denna; Har vi det så bra att vi blir sjuka?
Människor som inte har tak över huvudet och inte kan ge sina barn mat, funderar de över meningen med livet?"
 
Jag har också läst Ann Heberleins bok.

Men till skillnad från Fotbollsfrun begrep jag vad den handlade om. 

 
Eftersom jag inte kan låta bli tänkte jag svara på Fotbollsfruns frågor. Jag börjar från slutet:
 
Människor som inte har tak över huvudet och inte kan ge sina barn mat, funderar de över meningen med livet?
 
Svar: Om Ann Heberlein, teologie doktor i etik skulle råka ut för något som gjorde att hon inte längre hade tak över huvudet eller inte längre kunde ge sina barn mat då tror jag att hon fortfarande skulle "fundera över meningen med livet". Antagligen mer än någonsin i den mån det skulle vara möjligt.

Men. Människor som inte har tak över huvudet och inte kan ge sina barn mat, har inte heller tillgång till adekvat vård, medicin i den mån de behöver, för de sjukdomar som de lider av. En person med psykisk sjukdom (eller någon annan dödlig sjukdom) skulle sålunda må ännu sämre och dö betydligt snabbare i en sådan miljö. Endast en person som skriver för många blogginlägg på alldeles för kort tid utan att ta sig tid att tänka ett varv till kan trösta sig med att en fattig familj hinner dö svältdöden innan någon i familjen tar livet av sig. 

 
Har vi det så bra att vi blir sjuka?
 
Svar: Nej. Västerlänningar i dag är friskare, lever längre och är lyckligare än i någon annan tid eller på någon annan plats på jorden. Allt annat är andligt nonsens, propaganda ifrån sekter av olika slag och feltolkad statistik. Det går bra att ignorera sådan idioti. 
 
Psykisk ohälsa bryr sig inte om status, jobb och patriciervillor. Eller gör den det?
 
Svar: Armod föder mera armod. Pengar är svar på de allra flesta problem. Tyvärr kan inte pengar bota alla sjukdomar, men välstånd (och det som följer med på köpet) är den i särklass enklaste och mest effektiva lösningen. Det är av självaste den anledningen som det är så viktigt med ett socialt skyddsnät, rättvisa och jämlikhet. 
 
Slutkommentar:
 
Skärp till dig, fotbollsfrun! Det där med att placera ut Ann i skogen bryr jag mig inte om att kommentera, även om det skulle kunna ge upphov till en hel del enkla poänger. Ett råd från en bloggare med elva läsare till en bloggare med etthundraelvamiljoner läsare: Skärp dig.

Du är på många sätt betydligt farligare än Sverigepartiet och med det följer faktiskt ett ansvar, hur otrendigt och icke-vitsigt det än låter. Är man stark måste man också vara mycket snäll, som bekant. I ditt fall borde det säkert räcka med att tänka efter. Någon enstaka gång. 

Ni andra kan läsa Heberleins bok om ni inte redan har gjort det. Den är inte bara mycket lärorik och välskriven, den är dessutom rolig och analytiskt knivskarp. Och påminner om vikten av att vårt samhälle måste bistå med en lika väl fungerande psykvård som cancervård. Att säga att vi liksom "borde" må bättre eftersom vi har det så bra, är lika logiskt och finurligt skitkul som att skicka hem en cancerpatient med uppmaningen att "tänka positivt". 

Nu ska jag snart äta lunch. Det goda humöret är spårlöst försvunnet. 
 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *