Ytlighet, kvinnlighet och feghet

Jag har egentligen ingenting emot ytlighet. Lite fniss och skämt och bling. Om det bara finns ett djup i det, något som är på allvar. Jag kan till och med tidvis vara utan allvaret, men då måste det åtminstone vara smart. 

I dag hade jag tänkt skriva något om kvinnodagen och rut-avdrag och kanske kvotering och jämlikhet. Något genomtänkt, klokt. Kryddat med lite högklackat och illa sminkat, så att inte någon tar illa vid sig. Jag menar, det vill ju inte vi kvinnor, att någon blir ledsen. 

Men det blir inget sånt. För jag känner att det ändå bara slutar med att de som bestämt sig för att inte begripa ändå inte fattar någonting och de som faktiskt begriper inte orkar försöka förklara. 

Ni vet när en yta är glatt och blank, som glas. Det finns ett riktigt obehagligt ljud som uppstår när man drar med en nagel mot den, eller en kniv, ett skärande ljud som gör ont i öronen. Så skulle jag vilja kunna skriva, ibland mer än någonsin, så att jag slapp vilja kalla folk för idioter för att åtminstone bli lättbegriplig. Men jag tror inte att jag kan det, åtminstone inte i den här bloggen, så jag skiter i att försöka. 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *