Dan före dan före…

BABEL börjar igen. 

Tack käre gode Gud för det. 

Och apropå Gud så har jag tittat på Åh herregud, Gardells nya program. Jag tyckte mycket om det. Som det odöpta barfotabarn jag är har jag alltid velat vara kristen men aldrig kommit längre i mina studier än till Narnia och lite köpslagande under sömnlösa nätter (av typen "jag lovar… om bara mina barn får vara friska och lyckliga"). Programmet är lättsamt, men med en lagom eftersmak. Ett bra exempel på ytlighet när det är som bäst. Vem vet, när programserien är över kanske jag läser Jacob Böhme? 

Gud kan inte vara allsmäktig och god på en och samma gång, det känns som uppenbart. Allt som oftast fastnar jag där. Det är lättare att intressera sig för trons politiska konsekvenser. 

Gardell säger i programmet:

"Jag har kommit så långt i mina studier att jag vid det här laget kan säga nästan helt säkert, ja, rentav bevisa, att Gud inte finns. Och ändå tror jag. Ohjälpligt."

Ibland vill jag verkligen känna så. Förtröstan i alla former är avundsvärt. Även om det innebär en föreställning om en manschauvinistisk och långsint, orättvis och straffande gubbe i skägg och långklänning. Bara han haver just mina barn kär. 

I dag tänkte jag be högre makter om lite gudomlig inspiration. 

Käre gode Gud?

gardell.jpg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.