Jag tror jag tror på sommaren…

Jag låg mycket riktigt även i går på terrassen i underkläder. Barnen hade glansiga bikinidräkter på sig och vid tretiden blev det för varmt så då gick vi ner på stan och åt gelato. 

Intressant? 

I ärlighetens namn funderade jag en del på det här med bloggen. Är det slut nu? Har jag sagt idiot för sista gången? Måste jag verkligen dementera i versaler för att få Pirats framsida att ta bort att jag skulle vara rädd för Guillou, kanske en av de artigaste och mest genomtänkta och vänliga män jag har träffat i mitt medelålderliga liv? Förstår någon skämt? Är jag egentligen speciellt rolig? 

Jag tittar på de första inläggen jag skrev och de är så briljanta. De handlar om nobelpristagare och kvotering och min rädsla för dö, jag menar julpynt. Jag var så pigg i tanke och tangenthantering. Numera är det liksom bara skor och sol och skor och, tja, sol. 

Den här bloggen behöver något. Ett litet bloggtroll kanske? 

Var är du Stoffe?

Är det som Simona säger?

"Stoffe och jag har funnit varandra. Och han hälsar att han aldrig mått så bra. Då och då muttrar han något om Gudrun Schyman och vulgofeminister, men då justerar vi bara medicindosen en smula och han blir så lugn så. 

 
Jodå, han är en ofantlig tillgång på alla sätt och vis. Han läser mina manus och är fenomenal på att hitta minsta lilla fel. Då rättar han det kärleksfullt, fnissar när jag kallar honom Captain Correction och masserar sedan mina fötter. 
 
Jag kallar honom min lilla ståltermos och han kallar mig för Malin, Mari eller rätt och slätt Hilary (medicinen gör honom tyvärr lite förvirrad). 
 
Fortfarande händer det att han börjar mumla något om kändisbarn med silversked i munnen men jag har lärt mig att om man ignorerar honom eller möjligtvis varsamt citerar några strofer ur valfri Bob Dylan-sång så lugnar han ner sig omedelbart. 
 
Men han hälsar till er alla."

Är det så illa? Kommer du aldrig mer tillbaka? 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *