Om backup

Alltså, nu har jag slutat gråta och jobbar vidare. Bara några förtydliganden om hur jag har skött min backup:

 
Jag har gjort backup. Jag gör alltid backup. Jag skickar dokument till min egen mejl så gott som dagligen, jag har en extern hårddisk som jag kopierar hela min dator till regelbundet. Jag gör allt detta. Folk med så utstuderad förföljelsemani som jag har gör sånt. Något apple-moln har jag inte, men endast för att jag inbillar mig att Apple då ska sälja alla mina dokument och fotografier till typ skvaller.se när de upptäcker (hur? jag vet inte!) att jag har låst upp min Iphone med ett utomappligskapligt program framtaget för att kringgå Apples metoder för att få folk att betala överpris för sina telefoner. 

Men. 

Min externa hårddisk har jag inte kopplat in på ungefär fyra månader. Jag vet, jag vet, men… ja, jag skyller på Berlusconi, han har liksom gjort att jag har haft annat att tänka på. Det betyder att det finns åtminstone 4 månaders fotografier på mina älskade ungar som nu befinner sig i Applegudens enväldiga härskarhänder. De dessförinnan ska dock finnas på den externa hårddisken. Om nu inte den har drabbats av samma mystiska haveri som min backup-usb. 

För att. Jag vet inte om ni missade den detaljen, men min backupfil bestämde sig för att haverera simultant med själva datorn. Och jag vet inte jag, men hade jag inte haft en och annan konspirationsteori på lager redan innan så visst skulle jag ha det nu. 

Hur går sådant till? I verkligheten? Det måste vara Gud. Eller Berlusconi. 

Ja. Jag skickar mejl till mig själv med de dokument jag jobbar med. Nästan hela tiden. Nyckelordet här är: nästan. 

Det senaste mejlet med mina arbetsdokument skickade jag den sextonde mars. Det är tre dagar sedan och sålunda det romandokument som jag nu jobbar med. Romanen är alltså inte helt borta (herrejistanes, en version har ju min förläggare) men de senaste tre dagarnas arbete befinner sig i Applegudens enväldiga härskarhänder. Och som av en slump känns det som om mitt livs allra mest kreativa ögonblick inträffade just precis under onsdagen och torsdagen. 

Men jag gråter inte längre. Jag fokuserar på det där rosa Simona-molnet som jag ska skaffa mig när jag begravt min gamla dator. Hamnar jag naken på perezhilton.com så får det vara värt det. 

nuage.jpg
 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.