Vigvatten? Tjena.

Om vigvattnet som jag fick kastat i ansiktet i tisdags hjälpte? Skulle. Inte. Tro. Det. 

Tvärtom, skulle man kunna säga. Min dator har nämligen kraschat. Kraschat as in: döden dött.  (Och det nästan på dagen två månader efter att min extradyra, superlånga, jätteförsäkringen Orvar gick ut, det enda som faktiskt känns helt logiskt i sammanhanget.)  

I morse hände det. Jag försökte sätta igång den, äntligen en hel dag ostörd arbetsro, tänkte jag. Men först ville inte word öppna sig och sen när jag försökte starta om den så blev skärmen svart. I det översta vänstra hörnet stod det ett litet meddelande:

"No name." 

Trist. Jävligt irriterande. Men inte hela världen, det här ordnar sig, tänkte jag och ställde mig på vänt hos Apple support och stoppade in min backupdiskett i Christophes dator.

Då. Tog allt slut. 

Alla dokumentnamn finns där, men de tre senaste dagarnas dokument är tomma. TOMMA! Kan något, jävla, geni förklara det för mig? Hur dokumenten (som senast i går var fulla av små bokstäver i en alldeles egen ordningsföljd som utgjorde min alldeles egna roman) har tömts på innehåll?

Tomt. No name. Nada. Arrivederci, romanen, arrividerci författarlivet. Salve, hjärtinfarkt och magsår. Var hälsad, livet utan innehåll. 

Jag har alltså förlorat:

1. Tre dagars romanarbete
2. Fyra månaders fotografier och lagligen inköpt musik
3. Allt annat som samlas i en dator. Allt. 

Just precis nu så skiter jag faktiskt i att detta må vara ett I-landsproblem. Just precis i detta nu så skiter jag i att jag har friska (nåja, inget allvarligare än Skorpan Lejonhjärta-hosta och urinvägsinfektion) barn och en man som (NÅJA!) står ut med mig.

Mitt liv känns precis som om det tömts på så gott som allt sitt värdefulla innehåll. 

Vad är det i den stora evigheten, bla-bla-bla… digitala filer, dokument och små fotografier? SKITSNACK. DET, mina vänner är mitt Liv. This. Is. My. Life, för att citera en fjortonårig sångerska. Jag har förlorat det. 

Om fem dagar får jag svar från Apple-verkstaden som ska ge min dator en hjärtoperation. De såg inte hoppfulla ut. No name, muttrade de. Veni, vidi, storförlust. 

Jag skiter i påven. Verkligen. Jag skiter till och med i hans lustiga hatt. Nu ber jag till Apple-guden. Och gråter. Fan, vad hopplöst allt känns. Jävla. Skit. Och. Helvetes. Förbannade. Jävla. SKIT.

Vad skulle jag göra korstecknet för? Varför? Varför? Det är klart att Gud såg att jag HÄDADE. KLART han gjorde, han ser ju allt. FAN att jag inte tänkte på det. FANFANFANFAN! 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.