Barnteater och stadiga rollspel

Jag kommer just hem från teater med 9-åringen och hennes klass. Visserligen var eländet på italienska så jag har väl antagligen missat en del subtila poänger, men huvudstoryn var följande:

Ledsen prins hittar ingen flicka. Den ena är för tjock, den andra för smal, den tredje har en vårta på näsan. Men så… en vacker dag… så står hon där på torget och säljer färska frukter, den vackraste flickan i stada. De gifter sig. 

Men… väl installerad i slottet börjar det nykära paret gräla. Prinsessan tycker prinsen luktar illa om de fötter han vill att hon ska massera så han kastar ut henne. Åtföljd av många italienska gester återgår hon sorgset till sitt gamla lönearbete. 

Prinsen blir åter ensam, stackars prins. Han blir så ledsen, så ledsen och går ut på lång, manlig promenad. Suckar och stönar. Möter många flickor på vägen, den ena för tjock, den andra för smal, den tredje har vårta på näsan.

Lyckligtvis står hon där på torget, skamsen och ångerfull när han vänder sin kungliga profil åt slottet igen. Hon är så vacker och han faller på knä, trycker den vackraste kvinnan i stada mot sig och ridån faller.

***

Jag behövde bara titta på min äldsta dotter. Hon tittade mig djupt i ögonen, lutade sig mot mig och sa:

"Inte nu, mamma. Vi pratar i kväll, okej?" 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.