500 Days of Summer

Nu har jag sett filmen (och vinkat av fem finfina gäster, tvättat fjorton maskiner, förberett 9-åringens skolresa till Neapel, skött om sjuk 7-åring, iordningställt gästrummet för nya gäster som anländer tisdag, handlat mat, städat, städat lite till, försökt läsa klart Presidentens hustru och bäddat alldeles för många sängar, nämnde jag att vi får nya gäster på tisdag? och har bjudit in folk på lunch i dag?)
 
Men det var inte det vi skulle prata om. 
 
Filmen. 
 
500 Days of Summer.
 
Jag skulle kunna användas som testpanel för film. Jag reagerar precis som man ska i varje given filmsnutt. Skräck? Magen knyter sig. Romantik? Hjärtat dunkar. Spänning? Blodet rusar. Under förutsättning att det är någorlunda bra gjort. 
 
En bra film får mig att (i) fånle (ii) storböla, eller (iii) fördjupa rynkan mellan ögonbrynen på grund av Bekymrad Min. 
 
Jag fånlog så intensivt när jag såg 500 Days of Summer att jag fick värk i käkarna. Det är det raraste jag har sett på denna sidan årsskiftet. Det är Flashdance, det hederliga gamla ToBeOrNotToBe-dramat, plus humor och bra musiksmak och lite Eternal Sunshine of the Spotless Mind och en smula pyttelite Scener ur ett äktenskap
 
Tack Stoffe för tipset!
 
Och ja. Quelqu’un m’a dit köpte jag redan när den kom. Sedan släppte hon den engelska plattan och då kunde jag återgå till att rynka föraktfullt på näsan åt denna uppenbart överutrustade kvinna. Sedan blev hon Presidentens hustru och numera skyller jag på barnen när någon ser att den ligger på min Ipods Mest Spelade. 
 
Nu ska jag städa och laga mat. Livet som lycklig hemmafru är klart överskattat. I kväll kanske jag ska se Höstsonaten? 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.