Väntan

 Jag väntar på mitt manus. Redaktör Anna har läst, tyckt om och nu är manusbunten med hennes anteckningar på väg genom Europa. 

 
Under tiden ligger jag i min säng och dricker tjugofyra koppar kaffe för att lyckas bli så pigg att jag orkar gå och duscha. Min äldsta dotter åkte på skolresa till Neapel i går. 
 
"Mamma" viskade hon till mig när jag kramade henne innan hon skulle ge sig av. "Var inte ledsen mamma, jag är bara borta tre dagar."
 
Jag undrar när det där förbaskade manuset kommer egentligen. Om man budar till Italien, borde inte budet komma på morgonen då? Eller är det som allt annat i det här förbannade landet att det hamnar i något andligt limbo mellan postverkets inferno och en febrigt dansande veline, ni vet de där halvnakna berlusconi-tv-brudarna? 
 
Jag kan verkligen förstå att italienarna tycker att det är hopplöst att de tvingas dras med att de uppfattas som charmiga slarvers oavsett hur seriösa de är. Fördomar är fördomar även om de går ut på att man är bra i sängen. Jag kan förstå att om man kandiderar för posten som europeiska riksbankschefen då vill man inte behöva stå till svars för europeernas turistfördomar om hur man parkerar i Rom. Jag förstår det. Men borde de inte åtminstone lyckas ta ett adresserat postpaket från punkt a till b? 
 
Tre dagar ska hon vara borta. Min bebis. Fyratusenetthundratjugo gram och 52 centimeter. Tre dagar på hotell med klasskompisarna. 
 
Och hur är det meningen att jag ska klara av det?

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.