Maggan undrar hur man gör

Maggan undrar i kommentarerna till Hon vann hur man gör för att få barnen att berätta när de har det svårt. 

Jag vet inte. 

Faktum är att jag, precis som Maggan, har funderat mycket på det. Väldigt mycket. Snudd på säkert lite osunt mycket. Jag vet ändå inte.

Varför sa jag ingenting till mamma? Vi har en fantastisk relation hon och jag. Vi pratar med varandra. Jag litar på henne mer än jag litar på någon annan. Ändå sa jag inget.

Vad skulle mamma ha gjort för att ändra på det? Ingenting tror jag. Jag tror inte att hon hade kunnat göra något. 

Jag ville helt enkelt inte göra henne ledsen. Så var det.

Många år senare, när jag var tretton år och djupt integrerad i den pennalistiska hästvärlden och en av ridlärarna hade snott min nya jacka trodde jag att jag skulle dö när hon tvingade ur mig vad som hade hänt och åkte och läxade upp Djursholms populäraste, sötaste och mest maktfullkomliga kleptoman. Det var Ridläraren som hade tagit min jacka. Det var meningen att hon skulle kunna göra precis som hon ville. Så var reglerna. Mamma fattade ingenting. 

Hu. Den skammen. Jag grät i en vecka. Och kunde aldrig mer ha den jackan i stallet.

Jag antar att barn, alldeles oavsett hur fantastiska föräldrar de har, inte alltid vill berätta.

När min äldsta var mindre sa jag (sisådär varje kväll): "Du vet att du kan berätta allt för mig. Säger någon att du ska dö om du berättar så är det lögn. Du kan berätta allt. Oavsett vad du har gjort eller någon annan har gjort så kommer jag att hjälpa dig. Det känns alltid bättre om du säger till mig vad som har hänt."

Historien om att jag inte sa något till mormor för att jag trodde att hon skulle bli ledsen har de hört så många gånger att den står dem upp i halsen.

"Maaaaammaaaa! Sluta nu! Vi VET att dom stampade på din mössa och att de knuffade dig från iskullen och vi VET att alla måste bli bjudna på kalas. Sluuuuuuuuta nu!"

Numera säger jag "du behöver inte berätta för mig, bara du lovar att du inte är för ledsen".

Och så försöker jag intala mig själv att för det mesta kommer det nog ändå. När det är viktigt nog. När man nattar och hon som normalt somnar innan huvudet har landat på kudden inte kan sova.

"Vill du prata?" Brukar jag säga då. Tjata lite. Tjata lite till. Och det brukar räcka. Eller så gör det inte det. Och det kan nog också bli bra.  

DSCF1284.JPG

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.