Bara en pojke

Den handlar alltså om en pojke. Han är sju år. 
 
Det var så det började. För mig alltså. När jag gick in i det där rummet för första gången, det som får illustrera alla tankar som blev den här romanen. 
 
Redan i dörröppningen, på tröskeln, visste jag att det skulle handla om en pojke och att han skulle vara ungefär så gammal, sju, åtta år. 
 
Varför just en pojke? Varför inte äldre? Yngre?
 
För att en sådan pojke är alldeles särskilt utsatt: fortfarande i högsta grad barn. Suger fortfarande på tummen, har mjukdjur i sängen, kissar på sig, gråter när han slår sig, vill sitta i knät och är rädd för att sova borta. 
 
Samtidigt kan han springa fort, göra andra illa och massvis med fula ord. Han är för tung och stor för att ta upp i famnen och vagga. Han är bråkig och jobbig, störande och problematisk. 
 
Flickor i samma ålder är lättare att hantera, lättare att krama, lättare att älska.

Min pojke är det svårt att tycka om. 

 
"Det är något fel på den där ungen", tänker pojkens lärare på romanens allra första rad. 
 

Frågan är om hon har rätt.  

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.