Me, myself and I – författaren

Att blogga kan tyckas vara en självupptagen sysselsättning. Möjligen beroende på att det är precis vad det är. I dag gjorde jag så här, nu tänker jag på mig, i morgon ska jag möjligen göra det där, här är ett foto som jag tog precis innan jag log. 

 
Men bloggandets jagfixering är ingenting emot vad som händer när man skriver en roman. Ni kanske redan har anat det, att en författare klarar inte av att ha vare sig en chef eller några kollegor. Det är en person som inte klarar av att lämna navelskådandet annat än korta stunder och då för att skapa ytterligare utrymme (läs: dricka kaffe, skaffa barnvakt och eget kontor) för det alldeles egna. 
 
Ni har kanske också hört dravlet om att varje författare måste få "gå in i sitt eget rum", låta sig "uppslukas av konsten" och "hänge sig". 
 
Det betyder tyvärr inget annat än att en författare behöver "vara ifred" för att "tänka enbart på sig själv och ingen annan" och i detta egna rum "hänge sig åt självhävdelse/självförakt/mental onani". 
 
Ett alternativ till att älska sig själv är att hata precis samma person. En mycket populär konstnärsvariant är en kombination av båda dessa sinnesstämningar. Drömmar om det egna geniet blandas då med lika självklara perioder av självförakt ("jag saknar begåvning, jag är usel, jag kommer aldrig att orka").  Egoismen är central för dem båda. Hysteriska gråtattacker, perioder av totalt mörker, experiment med känslodövande droger: pubbigt, egoistiskt och väldans pretto. Skapande är underbart. JAG är fantastisk. Dorian Grays porträtt, liksom: jag är vacker, usel, jag njuter, jag skäms, jag är odödlig, jag förvittrar och blir till aska. 
 
När man väl har skrivit klart och ska ge ut det som naturligtvis handlar om en själv och ingen annan, oavsett vad man nu har hittat på för att dölja det, då vidtar nästa fas: marknadsföringen av Jaget. 
 
För några veckor sedan var jag i Sverige och blev fotograferad för höstkatalogen. Peter Knutson fotograferade och retuscherade, Maja sminkade mig till oigenkännlighet. Vi höll på en halv dag och jag både putade med mina tunna läppar och svankade med min stela rygg. Mot slutet tvingade jag Peter att ta ett fotografi på mina fantastiska (sänkta) ögonfransar. Den klassiska författarposen – halvprofil, med blicken bort mot horisonten – var nämligen inte optimal för det resultat jag ville komma åt. Vad det var för resultat? Tja, att bli precis så snygg på bild som jag är i själen. 
 
"Vad ska du ha det fotot till?" undrade min syster när jag visade det för henne. "Det ser liksom inte så författaraktigt ut."
 
"Nej" svarade jag. "Jag tänkte förstora det till ett par kvadratmeters storlek och hänga upp ovanför min vardagsrumssoffa. Så har jag hört att de riktigt framgångsrika författarna gör."
 
PS. Hur jag mådde när jag skrev Bara ett barn? För jävligt. Jag var sjuk hela tiden. Hade allt från ryggskott till hemorrojder, magproblem och oregelbundna blödningar. Det är tyvärr helt sant. 
 
PS 2. Antagligen är jag lika begåvad som Ingmar Bergman och upptäcker omvärlden mitt geni kommer jag därför att kräva egen toalett på bokmässan.  Precis som Ingmar gjorde på Dramaten. Jag kommer också att tafsa på yngre manliga författare, hata etablissemanget, dricka alldeles för mycket och sedan fly landet. Något jag, för att spara tid, redan har gjort. Flytt landet alltså.

100323_Malin_MG_7780_3.jpg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *