Skräck della buffala

Jag kom just hem från min älskade marknad. Det är nämligen en alldeles vanlig helg i Casa Giolito, så jag var tvungen att fylla på förråden inför middagen vi ska ha i kväll för sisådär 20 gäster (de tiotal som var här i går åt upp allt vi hade). 
 
Jag älskar som sagt marknaden. Min pasta/hårdost/charkuterikille som tittar så vänligt på mig och talar långsammare än de gör på Barnjournalen. Mina slaktare, som allesammans ser ut som yrkesmördare från Sopranos, de är också så ljuvliga, underbara. När de berättar hur jag ska tillaga min plommonspäckade spädgris är det inget annat än kärlekspoesi. 
 
Mitt enda problem är faktiskt mozzarellamannen från Neapel. Han står, alltid på samma plats, i utomhusdelen. Jag får handsvett bara jag kliver utanför de stora saluhallsdörrarna. Han är så stor, pratar så snabbt, men jag kan inte hålla mig därifrån, jag måste ha hans buffala, jag dör om jag inte får hans buffala. 
 
När jag kommer fram till honom och hans groteskt stora kompanjon försöker jag verka liksom nonchalant och säger "ge mig den bästa" och han liksom avbryter mig i halva meningen och han nästan skäller "ta två!" och jag behöver inte två för en väger nästan ett kilo och han säger "du får en ricotta på köpet" och ingen i vår familj äter ricotta, den kommer bara att mögla precis som den förra ricottan gjorde, och jag drar efter andan och säger "okej, det låter bra, jag tar två" och han ser så nöjd ut och säger "bara för dig" (solo per lei…) och plötsligt undrar jag om jag verkligen har några trosor på mig, tänk om jag glömde ta på mig det och så betalar jag jättesnabbt (kostar det verkligen så mycket?) och så får jag lite växel tillbaka (ska det verkligen vara så lite?) och så försöker jag fnysa lite italienskt för jag fattar väl att han ger alla ricotta, han vill bli av med sin ricotta, vem köper ricotta? och medan jag försöker fnysa så ser jag hur han tänker "vilken liten fånig människa, jag känner möjligen igen henne, hon har hängt här ett år ungefär, men en gång turist alltid turist, vilken fånig liten turist" och jag tvingar mig själv att gå lugnt därifrån och när jag räknar fingrarna så fattas det alltid minst en tumme. 
 
Herregud, vad jag är rädd för honom. 
 

Förstår ni vilken god mozzarella han säljer?  

mozzarella.jpg

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *