Svar, del 10

Sissi frågar: 

 
Hej! Ser du dig som en person som slår ur underläge eller att du har börjat med trumfen på din hand? Finns så klart "den rika västerlännings"-aspekten men jag är mer intresserad av den känslomässiga aspekten. 
 
Hej Sissi! Jag ser mig själv som en person som har börjat med alla trumf på hand. Född med en hel silverservis i munnen, oerhört privilegierad med både familjelivet, hälsan och min karriär. Jag har aldrig befunnit mig i ett reellt underläge, inte vid något endaste tillfälle i livet, peppar, peppar. 
 
Du säger att du är mest intresserad av ”den känslomässiga aspekten”. Jag tolkar det som att du undrar (de flesta brukar det) om jag tycker att det är jobbigt med den avundsjuka som min tur i livet kan framkalla hos andra?
 
Jag tycker inte att det är jobbigt. Jag kan till och med förstå att folk kan tycka att det är orättvist att just jag har det så bra. Jag tror nämligen att så gott som all tur som räknas mest har med slumpen att göra. Inte så till den milda grad att jag tycker att det är skitsamma med att jobba hårt, plugga ordentligt, följa lagar och regler och borsta tänderna två gånger om dagen, men jag är ingen kristen fundamentalist som har fått för mig att fattigdom, ohälsa och misär är något gudomligt straff för något dumt den personen har gjort. Alltså: jag har tur som jag inte nödvändigtvis har förtjänat. Det är skönt för mig, inte jobbigt.
 
Vad gäller mitt författarskap har jag också haft en massa fördelar. Genom min pappa kände jag sedan tidigare Ann-Marie Skarp, vd på Piratförlaget. Jag ringde upp henne när jag hade ett färdigt manus och det är naturligtvis en enorm fördel med den typen av ”följebrev”. Många med författardrömmar är säkert avundsjuka på det. Många tror säkert att enda anledningen till att jag får ge ut böcker är för att jag har kontakter i förlagsbranchen och är dotter till en kändis. Det är begripliga känslor, men jag tycker inte ens det är speciellt jobbigt. 
 
Varför tycker jag inte det? Antagligen för att jag vet att jag är tillräckligt bra. Jag är faktiskt helt säker på att jag hade fått kontrakt ändå, även om jag inte hade haft de här fördelarna. Så bra skriver jag, så bra är Dubbla slag, så intressant och viktig. 
 
En annan, mer allmängiltig aspekt av det du kallar för den känslomässiga aspekten (kanske är det den du menar?) är att många tror att det inte är så bra för författare att vara alltför lyckligt lottade. Vi hämtar ju inspiration från våra egna erfarenheter. Det är en vanlig missuppfattning att det inte går att skriva gripande om man inte själv lider. Men jag håller inte med om det heller. Det avgörande är att kunna skriva, vara beredd att arbeta hårt, kunna leva sig in i andras öden och ha en livsfarlig fantasi. 
 
Och har du funderat på vad det är som driver dig att skriva, vad det är för historia som vill fram? Kram kram
 
Jag tycker att det är roligt att berätta historier, få folk att lyssna, skratta, tycka som jag gör. Det är jag bra på och det har jag alltid varit. Bjud mig på middag någon gång så får du se vad jag menar. Mer underhållning än jag behövs sällan. Om det är kul? Tja. Inte jämt. Enligt min man är jag ytterst sällan så charmig som jag själv tycker att jag är. 
 
Förhoppningsvis kommer jag att bli bättre och bättre på att berätta historier i romanform och förhoppningsvis har jag mer än en historia att berätta. Jag tänker mig nämligen en ålderdom, då jag inte är rädd för något längre, inte tycker att det är viktigt att vara omtyckt och därför kan berätta precis vad jag vill. Men någon historia som ”måste berättas”, det har jag inte råkat ut för ännu. En helt annan sak är att jag tycker att mina romaner handlar om viktiga ämnen. 
 
Kram kram!

TUR I KÄRLEK.jpg
BILDTEXT: Klart att man måste vara avundsjuk på denna vackra kvinna och hennes fantastiska, välstädade hem.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *