Om behärskning, redigering och vackert väder

Jag ska försöka låta bli att påstå att jag tror att jag ska dö. Även om det enligt min syster är bra att jag överreagerar. Hon tror nämligen att jag kommer att implodera av behärskning eftersom jag är så konflikträdd. Därför är det bra för mig att skrika dödsskrik, även om det bara är i Times New Roman, tolv punkter. 

Men det är något mycket märkligt med slutredigering. Jag minns det svagt från förra gången, även om jag har förträngt det mesta, annars hade jag aldrig skrivit en roman till. 

Tänk dig att du har slutfört ett arbete som kanske har tagit ett år eller två från det att den första idén dök upp. Sedan har du skrivit om det slutförda arbetet fyra gånger. Det har tagit ungefär trettio utkast och ett halvår till. När du läser manuset en sista gång märker du:

1. Det finns juridiska fel som någon på juristlinjens tredje termin skulle kunna upptäcka. Det verkar som om du inte vet saker som du kunnat i minst arton år. Vad innebär enskilt åtal? Vad gör ett offentligt biträde?
2. Du inser att mellan sidorna 180 och 220 drabbades du av en grav form av liknelsestorhetsvansinne, som ett överlastat skepp kommer lastat på alla sju hav samtidigt. På dessa sidor är inte bara självaste handlingen igenvuxen, de enklaste kapitelsiffror har svårt att tränga igenom de pedagogiska illustrationerna, allegorierna och symbolerna som du själv har svårt att minnas vad de egentligen betyder.  
3. Meningarna är rent generellt för långa. Men inte tillräckligt långa för att räknas som experimentella. 
4. Romanen handlar mer om vad det är för väder än det som snart ska stå på baksidan.
5. Du kan inte stava till marshmallows (utan tror att det stavas marschmallows).
6. Efter att alla "ju" tagits bort syns alla "alldeles" mycket tydligare. Det är alldeles märkligt irriterande. Ju.
7. Du inser att det inte alls är sista gången du läser ditt eget manus.
8. Du inser att ingen i hela världen förstår hur jobbigt det är.
9. Du inser att du ska dö, och att det antagligen är det enda du kan vara säker på, eftersom, precis som Kristina Lugn brukar säga, ingen poet ännu har överlevt livet. 
10. Du inser att du aldrig kommer att bli lika begåvad som Kristina Lugn. 

bränd.jpg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *