Tunnhudad

Alla mina fina barn sover. Regnet dundrar utomhus. Vi hoppas på svala vindar i natt.

I morgon är det skolfest. Döttrarna ska uppträda. Sång och dans i en illa ventilerad aula. Hundratjugo stycken videokameror: skyddsnät kanske, mellan hudlös föräldrakärlek och en tid som går alldeles för fort. 

"Lovar du att du kommer och tittar, mamma", säger hon som snart fyller tio. "Lovar du hundra procent att du kommer?"

Jag vill plötsligt gråta.

När dottern var ett år gömde hon min mobiltelefon så fort jag kom hem från jobbet. Det känns som om hon borde ha glömt det för det är så mycket som har hänt sedan dess. Men det sitter väl ristat någonstans i den där delen av själen som gör att man kan bli så oförklarligt ledsen plötsligt, utan att ens veta varför.
 

"Det är klart att jag kommer", svarar jag. Lägger mig bredvid. Min varma dotter. Snart är hon tonåring. Så nära jag kan komma.

Min mamma jobbade minst två jobb i taget: lärare i anatomi och fysiologi, vakade nätter på sjukhus. När mamma sov vet ingen. Men hon var alltid hos min syster och mig. Alltid, alltid, alltid. 

Pappa har själv skrivit om hur han satt hemma i villan och skrev. Alltid hemma, aldrig där. En halvöppen dörr bort. Vi kände knappt varandra. 

Romanen är klar nu. 

"Det är klart att jag kommer", säger jag. Dottern har redan somnat. Jag lägger mig i min egen säng istället. Läser det jag har skrivit. Om någon annans barn. 

Det är klart jag kommer. Jag är alltid här. 
 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.