Utmanad av Pernilla, del II

Skrivarprocessen.

Först och främst är det disciplin som gäller. Och – som sagt – lugn och ro. Kalla det "det egna rummet", "skapandets heliga kyrka", vad ni vill. Det betyder lugn och ro.

Båda mina romaner har kommit till när jag har suttit framför min dator i mitt eget arbetsrum. Framför allt under dagtid. Inga caféer, inga trädgårdar i solsken, ingen musik i bakgrunden, inget sånt. 

När jag började skriva Dubbla slag behövde jag knappt göra någon research alls. Inledningsvis skrev jag nyckelscener som jag visste skulle vara med i romanen: lämna på dagis, få sparken, julpynta… Jag visade dem (i ett nästan löjligt skick, jag tror det var ungefär 70 sidor utan inbördes ordning eller handling) för min kompis Mari och frågade vad hon tyckte. Hon älskade det. Ganska reservationslöst faktiskt. Det fick igång mig. 

Då skrev jag ett första synopsis. För att göra det enkelt för mig följde jag det enklaste av alla dramaturgiska upplägg: konflikt, stegring, explosion, lösning, slut. Elisabeth George har beskrivit det i sin bok om att skriva. Två parallella handlingar (dubbla slag, som sagt, hemma och på jobbet), båda följde samma aktindelning, till och med årstiden (vinter, jul, vår och sedan sommar) följde samma mönster. Dessutom gjorde jag ett klassiskt persongalleri: huvudpersonen (kvinna) ställs mot tre starka män av typen den gode, den onde, den fule. Under resans gång byter de tre starka männen naturligtvis skepnad: den onde blir god, den gode ond, den fule vacker… För berättarperspektivet valde jag också enklast möjliga lösning: tredje person, ett enda berättarjag. Jag lade också henne så nära mitt eget jag att jag kunde tillåta mig att bli personlig, det blir som bäst då. Jag funderade också en hel del på vad jag faktiskt ville berätta. För att ha det klart för mig. Det jag ville berätta var historien om en arbetsplats där det kortsiktiga vinstintresset styr alla beslut. Alla beslut. Vad gör det med människorna som jobbar där? Inte bara de människor som misslyckas på arbetsplatsen utan också de som lyckas. Hur mår de? Tio år har jag jobbat i en sådan miljö. Jag har både älskat och hatat det. 

Jag försökte ha varje scen klar för mig innan jag började skriva på allvar. Framför allt för att jag var så otroligt osäker på att få ihop det. Kunde jag skriva en roman, allt det där. Mycket av det jag bestämt ändrades visserligen under resans gång, men på det här sättet lyckades jag få ihop första delen av romanens två delar på ungefär tre-fyra månader. Efter det tog jag en paus (barnen på sommarlov) på ungefär två månader. Sedan tog jag upp manuset igen. Då fick jag plötsligt för mig att ändra synopsis. Krångla till det. Det blev en katastrof. När Mari sagt åt mig att spara på ambitionerna till nästa gång så återtog jag det gamla spåret och avslutade manuset på ungefär två månader till. Ett par timmar varje vardag ägnade jag nog åt boken. åtminstone när barnen var friska och de andra arbetsuppdragen inte alltför många. Jag skickade in mitt manus till Pirat veckan efter att jag hade börjat på nytt jobb. En månad senare hade jag kontrakt. 

Jag återkommer om arbetsprocess för Bara ett barn. 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.