Utmanad av Pernilla, del III

Trodde jag att det skulle bli lättare att skriva tvåan?

Nej. Jag visste att det skulle bli svårare. Betydligt svårare. 

Första fasen är funderandet. Gnagandet på idéer. Handskrivna lappar bredvid sängen. Skisser över synopsis. Jag satte ribban betydligt högre den här gången. Både vad gäller berättarperspektiv, disposition och handling. Jag provskrev vissa delar i jagform, skrev om dem i tredje person, skrev om igen i jagform, osv. Kollade i en del favoritromaner, funderade över "grepp" och "verktyg". 

Jag funderade också länge på hur jag ville skapa spänning. Bestämde mig tidigt för att använda mig av "små" medel. När barn far illa krävs inte ritualmord för att det ska bli obehagligt. De brott som är med i romanen skulle vara de allra simplaste, och advokaten skulle absolut inte extraknäcka som privatdetektiv. Jag var länge sugen på en biljakt, men bestämde mig för något annat istället. Jag har inget emot fantasi och verklighetsflykt, men den historia jag ville berätta krävde helt klart en realistisk och trovärdig ram.  

Efter den här fasen visste jag ganska mycket. Exempelvis att huvudpersonen skulle vara den advokat som jag trodde att jag skulle bli, en hårt arbetande humanjurist i Stockholm. Ensamseglare, rätt lik mig, bara bättre, i synnerhet på att navigera. 

Jag visste också vad som skulle hända (i grova drag): inledningsscenen (pojke behandlas illa), vad som händer när det upptäcks (han blir omhändertagen), vad som händer när alla tror att saker och ting börjar ordna upp sig och hur det hela slutar.

Men sedan tog det stopp. Det gick inte att skriva ett detaljerat synopsis. Jag visste nämligen inte tillräckligt mycket om hur den här processen ser ut. Inte på långa vägar. Och jag ville veta allt, in i minsta detalj, hur advokatens akt ser ut, vem hon ringer först, vilka papper hon får från Länsrätten, hur myndigheterna arbetar när de träffas (dricker de kaffe, vem måste alltid gå först till ett annat möte). 

Andra fasen blev research. Jag började med att läsa. Allt jag kunde hitta, lagtext, utredningar, utlåtanden, romaner, websidor, osv. Skrev ner massvis med praktiska frågor. Sedan tog jag kontakt med några advokater. Träffade inledningsvis en av dem. Vi hade ett bra samtal. Jag berättade i grova drag hur jag hade tänkt mig storyn. Hon tyckte att den höll. 

Sedan blev det sommarlov och jag började skriva vad jag trodde skulle bli nyckelscener. Jag skrev en inledning och ett slut och ett par naturliga scener i mitten. 

När vi kom till Florens började jag skriva på allvar. Under hela hösten gick det fruktansvärt trögt. Mycket tidigt skrev jag därför ett extremt långt och fasansfullt lyckligt slut (som nu är omskrivet). Antagligen behövde jag det för att kunna ta mig an den tuffa handlingen. 

Jag skrev ett första utkast till första halvan av romanen, sedan ett andra. Visade för Mari, skrev om. Funderade ännu mer på hur historien kunde skalas av några lager. Förenklas kanske, för att kunna gå lite mer på djupet. Försökte få grepp om huvudpersonen, det ville sig inte riktigt. 

När det stod helt still koncentrerade jag mig istället på en av nyckelkaraktärerna. Skrev på hennes avsnitt. Enbart, för att få dem att hänga ihop. De avsnitten gick fruktansvärt bra. Jag kände att åtminstone det blev bra. När det stod ännu mera still än blixtstill så läste jag ännu mer litteratur om barnmisshandel, beteendevetenskap och kriminologi. Fosterhemsutredningar, statistik från Bris och RK. Jag mådde inte bra. 

Jag var under en period nästan övertygad om att jag inte skulle klara av att få ihop det. På nätterna låg jag och googlade skrivarkurser på nätet. Sedan ringde jag tillslut till min förläggare och sa åt henne att hon måste lova mig att de inte skulle ge ut min andra roman om den inte blev bra. Hon lovade det. Sedan visade jag första delen. Hon älskade den. Då släppte det. 

I februari var jag så gott som färdig med ett första utkast. Då åkte jag till Stockholm på en ny research-turné. Träffade massvis med hjälpsamma människor som svarade på alla mina frågor. En underbar domare lät mig hålla låtsasförhandling med honom i stora salen på Länsrätten, en fantastisk polis i Uppsala som visade mig hur man förhör små barn som utsatts för brott. Jag har träffat socialarbetare, psykologer, ännu fler poliser och ännu fler socialarbetare. Druckit kaffe i deras fikarum, suttit i deras stolar, lyssnat på suset från deras apparater. 

Att jag träffade alla dessa "riktiga människor" när boken var (åtminstone skelettet) nästan klar, gjorde att jag kunde diskutera detaljer med dem. Det var dessutom bra att i det här skedet berätta historien för dem. Att muntligt berätta (sammanfatta) gör nämligen att man hör om det håller. Det gjorde till exempel att jag ändrade på en ganska avgörande sak i upplösningen. Eftersom jag "hörde" att det inte lät helt trovärdigt. 

Sedan åkte jag hem och arbetade vidare. Och vidare. Och vidare. Och ännu lite till. Varje gång trodde jag att… nu! nu, är jag klar. Men det var jag inte. 

Jag har jobbat otroligt mycket på den här romanen. Den är nästan kusligt mycket bättre än den förra. 

Jag hoppas att ni kommer att märka det.  

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.