Ingen strejk

Det är inte så att jag strejkar. Uppkopplingen här vid havet är inte den bästa, annars hade jag gärna bloggat mer. 

Vad vi gör i stället för att surfa på nätet? Hejar på Holland, läser, äter, badar, äter, badar, torkar oss med blöta handdukar, duschar, torkar oss med andra blöta handdukar.  

I dag vinkade vi av lite gäster. (Jag vet att jag svurit på att aldrig ha gäster mer, men det var tioåringens gäster, och vilket år som helst kommer hon att vara den som får laga all maten, hänga upp alla blöta handdukar och sopa bort all sand från det blöta golvet…)

I morgon går romanen i tryck. Hjärtat utslitet. Till allmän beskådan. Lyssnar på soul om olycklig kärlek, gråter, läser slutet på Blonde och gråter, tänker på när sjuåringen var fem och var tvungen att åka till sjukhuset och gråter, ser ett barn på stranden som bärs från rullstolen ner i vågorna av sin pappa, gråter, gråter för annat och gråter för ännu mera annat. 

Varför man skriver? Jag tror att jag skriver för att bli älskad. Och det går ju inte. Det förstår till och med jag. 

Just i dag känns det som om det aldrig kommer att kunna bli en tredje roman. Vad skulle den handla om? Någon som vaknar med ett ryck? I femtio kapitel. För att slutligen somna med havet som enda kuliss. 

I morgon ska jag bara lyssna på Carola. 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *