Hemlängtan

Det är ljuvligt här på den toskanska kusten. Särskilt när man tänker på hur mycket mindre irriterande det är med sandiga lakan och salta badhanddukar som aldrig torkar än det är med en storstadslägenhet utan A/C när det är 38 grader i skuggan. 

Vi ska vara här en vecka till. Under lagerträden, i vår villetta, med havet tjugo meter bort. Sedan ska vi till Elba i två veckor. 

Men ändå märker jag hur jag har börjat nedräkningen. 

Vi kommer hem till Bryssel igen den 2 augusti. Då kommer jag ha varit borta i exakt tretton månader. I tretton månader har vi bott i andras möbler, lagat mat i andras kastruller, sovit i Björnmors säng. Fyraåringen, som följaktligen var tre år när vi åkte, kommer inte ihåg någonting från Bryssel. "Nu åker vi hem", säger jag när vi är i den lokala mataffären och handlar mat och det inte finns plats för ett endaste italienskt smultron till i vagnen. "Till Bryssel?" frågar hon. Varje gång. "Till Bryssel?" Hon vet att det är hemma, men hon vet inte vad det är.

Jag längtar efter att låta henne gå först upp för trappan. Till sitt eget rum. Det med hennes alldeles egna säng. Jag undrar om det kommer att sätta igång något i henne. Lukten kanske? Vårt hus, som vi renoverat från ruckel till det vackraste hus jag någonsin sett, vår hus alldeles egna, underbara lukt. Av nybryggt kaffe, gamla minnen och hemma. 

Jag längtar hem. 

Men först. 

Tre veckors salta bad. 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *