Alla dessa dagar

Alla dessa dagar som vi kallar livet. De går, en efter en och jag blir allt brunare. Trots att jag inte ens solar utan ligger i hellång tunika under ett parasoll och läser. Runt omkring mig ligger smala kvinnor och läser Läckberg på franska och Marie Jungstedt på tyska. Jag tänker på Nick Hornby som skrivit en underbar krönika (publicerad i the Polysyllabic Spree) om hur han ligger på ett hotell och bävar för att upptäcka att någon alldeles bredvid slöläser en av hans romaner (vilket han naturligtvis snart gör, hans svåger retar honom resten av semestern för att läsaren "rör på läpparna när hon läser och somnar minst en gång varannan sida"). 

Själv riskerar jag inte att bli utsatt för något sådant lyckosamt. Chansen att någon finsk version av Dubbla slag ska dyka upp just här är vad man skulle kunna kalla för försumbar. Istället funderar jag en stund på att jag blir solbränd så snabbt. Det judiska blodet i mig vägrar att låta sig spädas ut alltför mycket. Så brun blir jag. Mörkbrun. Att kunna bli brun var en av de bästa personliga egenskaper man kunde ha när jag var tonåring på 80-talet. Nästan lika bra som långa ögonfransar och egen häst, bara mer säsonsbetingat. 

Jag undrar om det var toppen på min karriär? När jag var arton och solade topless i en månad på en strand inte långt från Puerto Banus, blev kastanjefärgad i hyn och ljusblond i håret och dansade halva nätterna iförd en vit kortkort klänning med fransar? 

Hörs det att jag är avundsjuk? Bitter? Att jag också vill bli översatt till tyska, franska och bli läst av smala kvinnor som ljudar sig igenom de svenska gatunamnen? Det är jag i alla fall. Avundsjuka är inte någon god egenskap. Har aldrig varit. Inte ens på 80-talet. 

solbränd.jpg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *