Innan regnet kommer finns kanske bara väntan

Lika längtansfullt som en vinbonde i en roman av Pagnol sitter jag och tittar på ett blåsvart moln som ligger bortåt land och vägrar att närma sig just vår lilla ö. Det är åskväder utan regn och jag grät mig till sömns i går. Möjligen är det fyrtioårskrisen som (äntligen!) är här, jag vaknar i alla fall redan vid femtiden de dagar jag ska springa (varannan dag Pilates med egen tränare, varannan dag jogga), bara för att jag är rädd att vakna försent. Jag. Rädd. Förattvaknaförsent? Efter klockan sju är det i alla fall redan alldeles för varmt för att släpa en medelålders kvinna uppför Elbas kullar. Än har jag inte försovit mig. 

Tack ska ni ha för uppmuntrande ord i förra inlägget. Ni är snälla. Dessutom, eftersom ingen av er har läst Bara ett barn behöver jag än så länge inte behöva oroa mig för att ni ljuger. Och visst. Jag borde skämmas, jag vet. Så bra som jag har det och allt det där. Men ändå, det är så sällan det är upplyftande att någon annan har det sämre. 

Och apropå att ha det sämre så börjar min bokpackning sina. Jag har nu läst mig genom Oksanen, Jensen, Stig Larsson (geniet, inte döingen), Steve Sem Sandberg, Gardell, Marie NDiaye, Roth och JCO och börjar fundera på om jag inte måste ta mig förbi en engelskspråkig bokhandel. Har Marion Keyes inte kommit med något nytt? Eller, Simona, några av dina kollegor? Något blixtsnabbt, lättsmält, upplyftande. Jag fixar inte en enda rad till ur en tänkvärd betraktelse över människans förfall och inneboende ondska. 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *