Om lycka och notan

Jag har en dröm. 

Den handlar om den perfekta middagen. 

Ni vet redan hur den ser ut. Solnedgång. Ljumma vindar. Hav, strand och helt och hållet avslappnade barn som håller helt och hållet sams medan de suger rommen ur de helt och hållet färska räkorna (som inte har en endaste magbacill gömd under det rosa skalet) och inte ber om en enda droppe ketchup till de friterade bläckfiskarna. En middag på bekväma stolar, vid ett träbord, med varmt bröd och ljusgrön olivolja. Det kalla vinet är så iskallt att glaset immar och mannen vill hålla handen under bordet. En sån middag. 

Det är naturligtvis en utopi. Och har egentligen ingenting med notan att göra. Eller så har det bara med notan att göra. I någon mån, i alla fall. 

Vi kom ganska nära i går. En liten krog på stranden, med en trevlig hovmästarinna som matade ungen vid bordet bredvid och erbjöd sig att välja fisk åt mig istället för att försöka förklara skillnaden mellan de fyra olika medelhavsfiskar som dragits upp ett par hundra meter därifrån samma morgon. 

Vi såg solnedgången. Barnen lekte barfota på stranden i pausen mellan för- och varmrätt och Christophe strök mig snabbt över handen ett par gånger. Ingen ville ha ketchup och bara ett av barnen gnällde. 

Och notan? Jag vet inte. Men det var inte speciellt dyrt. Inte för oss i alla fall, är väl den politiskt inkorrekta sanningen. Och solnedgången var helt och hållet gratis. På sätt och vis i alla fall. 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.