Var ligger hemma någonstans?

Är Bryssel "hemma" för dig, undrar Sissi. 

Nja. 

Bryssel är platsen där jag har mitt jobb, det jag försörjer mig på. Bryssel är en trevlig stad att bo i, en trevlig stad att leva i, en utmärkt stad för ett blandäktenskap som vårt. Vi kan båda jobba på ett meningsfullt sätt i Bryssel. Christophe slipper köra taxi, jag slipper köra barn till baletten på heltid (och får i stället göra det på min så kallade fritid). Barnen kan gå i en bra skola, skaffa sig både svenska och franska kompisar. Vi kan se franska nyheter och Bolibompa. Bryssel är en stad där man inte behöver bli integrerad, i alla fall inte om man är vit, välbärgad och lyckligt, västeuropeiskt lottad. 

Det är inte Bryssel som är "hemma", det är mitt hus. Eller, om jag ska vara ärlig, Christophe, mitt och bankens hus. Jag är hemma där, bland mina saker, som den materialist jag är. Och jag känner Bryssel, vet vart jag ska gå för att få tag på modellera, blomjord och jäst. Jag pratar språket flytande och är nog på sätt och vis lite integrerad ändå. 

Jag lyssnade på ett radioprogram för ett tag sedan (P1 antagligen) där en poet från Skåne (eller Iran, jag har glömt) sa att man inte rotar sig på platser, det är platserna som slår rot i människorna som bor där. Jag gillade den bilden. Bryssel har slagit en stadig rot i mig. Uppsala också. Florens får gärna bidra med en vårblomma, Luxemburg med ett par späda lövträd, till och med Loiredalen har lämnat en liten vinranka någonstans i mig. På sätt och vis är jag min egen trädgård. Ganska lämpligt, i detta tidevarv där vi inte intresserar oss för att odla någon Candidesk trädgård utan bara klämma våra egna självförverkligande pormaskar. 

Var var vi? Hemma? Stockholm. Stockholm, kära vänner. Det är hemma för mig. Jag har inte bott där sedan 2003. 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *