Världens elakaste mamma

De senaste femton åren av mitt liv har jag bott ungefär tretton år utanför Sverige. Jag uppfostrar mina döttrar tillsammans med en fransman. För det mesta går det bra. Vi slår inte varandra och vi slår inte våra barn och när man väl har kommit överens om den saken då går det mesta att lösa med högljudda, urspårade gräl. 
 
Dessutom känner jag mig ibland öppen för alternativa, ickesvenska uppfostringsmetoder. Jag kräver exempelvis inte längre skilsmässa när Christophe har cyklat med barnen utan att först sätta på dem heltäckande cykelhjälm. Jag tror inte heller att en baby som flaskmatas är mindre älskat än ett helammat barn i könsneutrala kläder. Jag tycker inte att det hör till barnens mänskliga rättigheter att få en egen mobiltelefon innan de börjar andra klass och jag anser inte att barnen ska bestämma när jag ska gå och lägga mig utan att jag faktiskt bestämmer när de ska sova. Och jag väntar inte tills barnen har somnat om jag vill dricka vin till maten. Very European indeed. 
 
Men det hindrar inte att jag på nästan alla medelklass-som-försöker-uppfostra-enkommasjumättabarnsågottdekan-vis tycker att Sverige är bäst i världen på barn.
 
Bäst på allt från förbudet mot aga till Bröderna Lejonhjärta, barn-tv utan reklam och bakåtvända barnstolar i taxibilarna.  Hysteriska, överdrivna, inte på långa vägar tillräckligt bra, men i särklass bäst. 
 
Vi åker som sagt hem på lördag morgon. Checkar ut från hotellet på Elba och packar bilen full. 
 
Men innan dess ska vi avsluta veckan. Barnen berättar att på fredagkvällen är det miss Santa Anna-tävling för barnen.  Det visar sig vara precis vad det låter som. Hotellets avskedsfest för barnen är en skönhetstävling för små flickor. Små utklädda flickor med lånesmink och för stora högklackade skor ska få gå fram och tillbaka på ett litet podium till hög musik och sedan ska föräldrar och hotellpersonal rösta fram den sötaste. Den som får flest röster vinner, den som är fulast förlorar. 
 
"Får vi vara med, får vi det?" skriker mellandottern, som har guldnagellack och överläppen insmord med mitt rosa läppglans. 
 
"Killarna ska faktiskt också vara med, mamma" försöker den äldsta, som redan har förstått hur detta ska sluta.
 
"Jag kan stå på ett ben" säger fyraåringen. "Ser du hur jag gör?"
 
Jag bara skakar på huvudet. Flera gånger. 
 
"Snälla mamma, vi kan väl få vara med? Det är vår semester också, faktiskt."
 
Jag fortsätter skaka på huvudet. 
 
Mellandottern börjar gråta. Äldsta dottern går. Fyraåringen ramlar och slår sig på knäet. 
 
"Du är världens elakaste mamma."
 
Jag nickar. Jag är van vid det. 
 
 
 
I natt låg jag sömnlös. 
 
Hur förklarar man människovärde utan att låta bitter och missunsam? Hur gör man för att få Europa att förstå att det är lika viktigt att lagstifta mot barnaga som det för en tid sedan var att lagstifta mot hustrumisshandel? Varför försöker jag få mina barn att tro att yta inte är viktigt, när det bara är yta som räknas? 
 
Jag kände mig väldigt svensk. Och ensam. 
 
Redan strax innan lunch i dag kom äldsta dottern och berättade att skönhetstävlingen är inställd. Det var några mammor och pappor som hade blivit väldigt upprörda. Inga svenskar. Flera fransmän däremot och någon enstaka italienare. 
 
Världens elakaste föräldrar kanske?

child-beauty-pageants.jpg

Fotot är hämtat från dollmyface.com 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.