Massa Brassa Mandelmassa!

Ni som känner mig vet att jag springer. Motvilligt och långsamt. Nej, förresten. Mycket motvilligt och väldigt långsamt. När jag blev klar med boken (i juni) bestämde jag att jag skulle springa 42 mil innan bokmässan (24 september), 30 mil innan släppet (1 september). Jag har nu sprungit ungefär 26 mil och lär ha klarat av första delmålet (30 mil) om ca 10 dagar. Jag springer varannan dag, minst 45 minuter per gång och minst en gång i veckan försöker jag springa 1 och en halv timme. Det kallas för ”sortie longue” här hemma och när min man gör samma sak så tar det dubbelt så lång tid.

Jag springer INTE för att jag tycker att det är roligt, jag springer för att jag måste, annars skulle jag se ut som jag gör när jag inte springer. Jag springer också med hopp om att en dag återfå den form jag hade när jag inte förstod att jag var jättesnygg men var det. Och jag springer för att det (och det här är väldigt svårt att erkänna) får mig att må bra. Jag mår bättre. Tyvärr. Eftersom det är så mycket roligare att ligga raklång på soffan och läsa böcker och äta popcorn med smält smör.

(Men visst. Det är mindre och mindre tråkigt. Jag måste fortfarande tvinga mig själv att ge mig ut (varje gång), men när jag väl springer är det faktiskt inte lika hemskt varje gång längre. Ibland är det, tja, jag skulle inte vilja kalla det för KUL, men det ger mig någon form av tillfredsställelse. Om inte annat får jag vara ifred. Det gillar jag. Det är min hobby: att vara ifred.)

Nåja. Vi lämnar ämnet. Allt det här välmående-livsstil-kondition-du-haar-inte-en-kropp-du-äääääär-en-kropp känns alltid lika obehagligt.

Jag sprang i alla fall drygt 7 km på 45 minuter häromdagen och drabbades av storhetsvansinne. Det låter inte som en anledning till storhetsvansinne, men det är faktiskt det för mig. Dessutom kändes det som rena rama Bolt-hastigheten jämfört med vad jag presterade i 60 graders värme i Elbas backar (av typen klätterbrant). Så jag tänkte att jag skulle skriva in mig på midnattsloppet, men fick beskedet att det var fullt.

Så i dag skrev jag in mig på ett helt annat lopp. Trots att jag svurit på att jag aldrig ska utsätta mina barn för ytterligare en förälder som kommer hem på söndagseftermiddagen med en oäkta medalj kring den fyrtioårskrisiga halsen.

10 oktober ska jag springa 21 km på tid. Tillsammans med en massa andra svettande och pruttande och gud-vet-vad människor i alldeles för lite kläder. Knuffas tänker de säkert göra också. Killen som skrev in mig ska springa dubbelt så långt samma dag. Han satsar på 2.30. Nämen, sa jag. Då har vi samma mål!

Heja?

startnr

3 reaktioner till “Massa Brassa Mandelmassa!”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.