Om mammor, kärlek och livet

Senaste tiden har det skrivits en del om att kvinnor skriver en viss typ av uppväxtsskildringar och att män skriver en annan. Män som Ekelund och min förlagskollega Morgan Larsson är nostalgiska, kvinnor som Maria Sveland är bittra. I dag bevisar min förlagskollega och nyblivna vän Petra Östergren att det finns en tredje typ av uppväxtskildring, vare sig bitter eller nostalgisk. Petra har skrivit Berättelsen om Esmara, en historia om en uppväxt som innehåller de allra flesta ingredienser som behövs för att man ska ha all rätt att bli bitter. Istället skapar Petra en huvudperson som inte låter sig definieras på förhand. Romanen som hon har skrivit är skönlitterär och inte självbiografisk, men har ändå inslag som påminner om hennes eget liv. När jag läser hennes roman blir jag gång på gång förvånad. Förvånad över att det går att vara så osentimental om kärlek och döden, och så känslosam när man skildrar sådant som fastighetsaffärer.  Att hon skildrar en värld som jag trodde att jag kände till (finansvärlden) från en vinkel som ingen annan hittat. Att hon låter en vilsen kvinna, ständigt utanför, bottna i en familj som trots åtskilliga slitningar känns ganska stabil. I miljöer som, i synnerhet när hon kommer upp till Tornedalen, gestaltas med ett vackert, poetiskt ögonblicksspråk som jag känner igen från hennes självbiografiska roman Att komma till ro med det allra värsta. Det är bra, det är nytt och det ger ett annat djup i berättelsen.

Snygg är hon också.

petra

FOTO: Orlando G Boström, hämtat från Petras hemsida.

2 reaktioner till “Om mammor, kärlek och livet”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *