Om den kreativa elden och annan skit

Jag sover mest hela tiden. Det känns som om jag skulle kunna sova i en vecka. Christophe skakade på huvudet när han kom hem efter jobbet och såg att jag inte ens orkat öppna resväskan.

”Du kan inte förstå”, sa jag. ”Du kan inte förstå hur det känns.”

”Det är föräldramöte i morgon”, svarade han.

Och så fick man då äntligen känna sig lite missförstådd.

Det går inte att bli nöjd med bokmässan, det är omöjligt att uppfylla någonting, vare sig egna eller andras förväntningar. Läsarna är aldrig tillräckligt många, kärleken aldrig tillräckligt äkta. Och när man åker hem igen till den kreativa tystnaden och ensamheten som man har längtat efter, då finns ingenting kvar av det som egentligen ingenting var, inte ens medan det höll på. Så är det faktiskt, trots att jag redan längtar till nästa gång, till nästa bokmässa, då jag äntligen får åka tillbaka.

En författare tillhör inte något sammanhang. Det är väl egentligen poängen med att vara författare, att man har valt bort det för att istället skapa något annat. Ska man betrakta, för att sedan gestalta, då kan man knappast slösa energi på att passa in. Detta vet dessutom alla författare med ambitioner bortom Den Tyska Marknaden, och det vill de att alla andra som befinner sig på mässan ska förstå att de vet. Jag vet inte hur många författare som kommer till mässan (och jag orkar inte gå ner och öppna resväskan för att hämta katalogen) men jag vet att de är för många för att syret ska räcka till. Författare vill inte Tillhöra. Författare vill inte Definieras. Men de vill Synas. Vi vill alla synas.

Låter det flummigt? Ja, kanske.

Bokmässan är lite som en skolgård. Det finns de balla, de snygga, de som var med i Kulturklubben och de som ska bli läkare när de blir stora. Ingen hör hemma någonstans och det hjälper inte att man ställer sig bredvid och låter någon annan stå för identifikationen. Den man är kär i vet inte ens vad man heter och går man på toa är man rädd för att hitta klotter på väggen där det står att den där Malin, hon har gula finnar i pannan. För alla pratar illa om alla, det är så tonåringar gör och det är så författare gör.

Jag läser Torgny Lindgrens Minnen på väg hem från mässan. Han skriver:

”Förtalet har alltid varit väsentligt i litteraturen, redan antikens största författare förtalade varandra. Och Strindberg förtalade Heidenstam. Heidenstam försökte svara, men han var en obegåvad förtalare, Alfred Döblin förtalade Thomas Mann. Shaw förtalade Brecht. Och så vidare. Även nu, i vår samtid, är förtalets konst berömd och omtalad i litteraturen.”

Jag försöker en stund tänka att jag alltså fått vara med om Litterär Debatt. Att när jag suttit och skrattat åt någons otrohet och en annans oförmåga, då har jag deltagit i något Stort. Det går sisådär.

Förtalet på bokmässan har ingenting gemensamt med Strindberg samtidsanalys. För vår samtid är paniskt rädd för att göra något på allvar, till och med när det inte är bokmässa. Därför nöjer vi oss med snuttefiltsförtal. Är någon snygg, då tröstar vi oss med att hon ändå är en usel författare. En uppmärksammad feminist avfärdas med att hon är en usel mamma, en duktig programledare blir plötsligt en symbol för det patriarkala förtrycket. Någon som Säljer har naturligtvis Sålt sig, en annan som vunnit ett pris har lika självklart Upprepat sig. På facebook (eller Flashback) läggs det ut uppgifter om hur Stor en chefredaktör egentligen är, och när jag går från hotellet möts jag av löpsedlar som berättar att någon försökt mörda min pappas bästa vän. Som fiktiv figur naturligtvis, även om det inte framgår just där, och i romanen som nu ska krängas några bås från mitt eget krängarbås, i den romanen är min pappa en alkoholiserad sexmissbrukare som pratar skit om sin bästis. Men vare sig pappa eller hans fiktiva kompis dör, så tanken är väl att jag ska skratta. Åt denna fräcka samtidsskildring. Jag ska gärna passa på att skratta riktigt högt så att alla hör, för det enda som är värre än att göra något på allvar, det är att inte ta lätt på saker och ting och det är bättre att skratta en gång för mycket än en gång för lite.

Skrattet fastnar i halsen.

Jag lovade att skriva något om skitsnacket. Nu har jag försökt. Naturligtvis lyckades jag inte göra det utan att tala skit om någon. För jag är en del av det här. Jag tänker att jag ska skriva ett brinnande försvarstal för en kvinnlig författare som jag inte känner, men vet att jag inte kan göra det utan att först berätta vad jag inte gillar med henne. Jag tänker att jag ska försvara pappa, men känner hur jag då vill säga något om hur han använder en skånsk förlagskollega som blodtryckssänkande medicin. Det är litet och smått. Det är ensamt och ganska futtigt.

Strindberg läste aldrig skämttidningar. Han visste att om han skrattade åt omslaget, då skulle han hitta sig själv på sidan två. För tro mig. Det är inte den Strindbergska elden som gör att mässhallen känns alldeles för varm.

9 reaktioner till “Om den kreativa elden och annan skit”

  1. Åh fy fan, det hela låter ju helt vidrigt egentligen. Men jag vill gärna läsa dina förvarstal, låter spännande.

    Ha ha och sen är jag så pinsam.. jag visste verkligen inte vem din pappa var så jag blev tvungen att googla. Jag har visst levt under en sten eller nåt! Lite kul ändå att jag har läst din blogg ett antal månader nu utan att veta. Jag är något av en krimnörd och jag gillar honom verkligen (hans offentliga person förstås eftersom jag inte känner honom). Det är uppfriskande med en person som talar i klartext men det jag gillar mest är att han verkar brinna för det han gör. Han verkar vara en man med hjärtat på rätta stället.

  2. Oj, det låter inte som en trevlig bransch! Än så länge är jag lyckligt ovetande. Eller bara trög, döv och blind 😉 Ja, bortsett från en och annan dräpande recension …

  3. Fan vad du är bra. Klok och bra. Jag sa faktiskt till Simona när vi vandrade mellan mingel att det här är lite som högstadiet all over again. Därför räckte två dagar mer än väl för mig. 🙂 Jag som kunde välja.

    Och till och med en liten wannabe som jag snappade upp en del av det här skitsnacket på mässan. Men ärligt talat, vilken bransch är felfri? I vilken bransch respekterar alla varandra? Kruxet är väl att den här branschen syns väldigt väl…

    För övrigt har du SÅ RÄTT när du pratar om sammanhang och att vilja ställa sig utanför. Har liksom märkt det. Det gäller även wannabes.

  4. Trist med skitsnacket. Usch. Tänk om alla istället kunde anstränga sig lika mycket för att säga bra saker om varandra. Du sätter verkligen ord på känslor, Malin. Vem är jag att berömma – men det gör jag i alla fall. Jag slås alltid av hur OTROLIGT bra inlägg du skriver. Ett nöje att läsa och sedan fundera över.

  5. Jag undrar ofta vad vissa människor har som drivkraft? Vad är det hos vissa som använder så märkliga sätt för att vara kreativ?

    Snackade jag skit nu också? Det är inte lätt att veta.

  6. Håller inte med dig Malin, det finns mycket kärlek mellan allt det där. Och skitsnacket är bara mänskligt, vi roar oss allihopa så gott vi kan, vetandes att vi själva också drabbas av allehanda demoner. Låt den som aldrig sagt ett skvallrigt ord kasta första stenen. Sen ska man inte ta allt på sånt blodigt allvar heller. Själv har jag gott samvete, har bara sagt snälla saker förutom om du vet vem (exakt som du darling) och det kan han gott ha. Så det så! Puss

  7. Pernilla. Nej, naturligtvis är ingen bransch felfri, det är bara att i den här är alla så underhållande och välformulerade och så många på en gång. Och Katerina. Du behöver knappast känna dig träffad. Naturligtvis påstår jag inte att jag är felfri. Det är jag inte, tvärtom. Och jag påstår inte att det inte kan vara oförargligt eller till och med viktigt och bra att säga vad man tycker. Men det gör mig beklämd när det blir så intensivt och lågt som i den där baren med alla de där människorna. Och jag har mycket svårt att se kärleken i en hel del av mina exempel.

  8. Ah, den där baren! Men menar du att du hann TALA och HÖRA vad nån sa? Det vart ju bara skrål o vrål så jag flydde. Dessutom var alla män skittråkiga o osexiga. 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.