Christina frågar

Christina är intresserad av att höra ”hur” jag skrev min första bok:

”om ett ämne och en miljö som låg dig väldigt nära. Hur separerade du dig och din egen situation från boken?”

Jag skrev Dubbla slag i smyg, kan man kanske säga. Mer om det har jag berättat här (och på Piratbloggen, men jag hinner inte leta upp något bra inlägg). Jag skrev för att jag ville, om man så vill för att jag verkligen, verkligen ville. (Det är det här författare brukar sammanblanda med att ”de inte kan låta bli” eller att ”jag anfölls av mina gestalter, de TVINGADE mig att berätta”.) Nåja. Jag skrev i alla fall för att jag var helt säker på att jag hade något viktigt att berätta.

Det är sant att Dubbla slag låg mig väldigt nära. Jag och Hanna, huvudpersonen i boken, råkade ut för liknande saker (dvs fick sparken när vi väntade vårt tredje barn). Men på sätt och vis berättar romanen (för det är inte någon BOATS, Based On A True Story) mycket lite om vad som faktiskt hände mig. Det yttre skeendet är helt påhittat, karaktärerna (utöver Hanna) närmast liknande karikatyrer (den onde, den gode, den fule) och dispositionen av romanen är helt och hållet enligt ”mallen”. Att vissa delar (särskilt vad gäller hur Hanna mår) ligger så nära mig som en litterär text kan, det är något annat.

Det här är ett medvetet val av flera skäl.

För det första var det viktigaste för mig att gestalta två saker:

1. Hur en kvinna i min situation mår, på riktigt.

2. Hur en arbetsplats som den jag jobbade på ser ut, på riktigt.

Märkligt nog tror jag att den gestaltningen mådde bra av att placeras in i den strukturen som jag försökte använda mig av. Dels (och enkelt uttryckt) för att det går inte att berätta en dokumentär historia om sig själv om man vill göra anspråk på att vara allmängiltig. Dels (och lite luddigare uttryckt) för att jag inte var säker på att jag skulle våga vara så ärlig om mig själv (och den arbetsplats som jag både älskar och hatar) som jag faktiskt var i Dubbla slag, om jag samtidigt hade vetat att detta var mitt offentliga testamente till tio år av mitt liv. Kanske hade jag velat göra ”Malin” till mer av en superhjälte om hon inte hade fått vara ”Hanna”. Hanna är undfallande, konflikträdd och ofta ganska feg. Jag är kanske inte sån i verkligheten, men gudarna ska veta att jag känner mig så. Ofta. Och det var – återigen – betydligt viktigare att berätta hur jag kände mig än hur jag uppfattas av min omgivning.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.