Att sia om sin dåtid

Nu ska jag bekänna.
 
Jag har varit hos en spåtant.
 
Det är sant.
 
Visserligen vill jag redan i det här läget påpeka att det inte var mitt fel, det var min kära kollega (vi kan kalla henne Martina) som bokade. Det var hennes födelsedag. Vi gick ett helt gäng brommamammor och livsstilscoacher och så jag. Jag vågade inte annat. Ni kanske tror att jag är tuff, men det är inget emot Martina som envisas med att säga precis vad hon tycker och slänga ur sig sanningar utan minsta tanke på sånt där som barmhärtighet och silkeslena lögner, mitt ego och min känsliga konstnärssjäl.
 
Nåja.
 
Martina fyllde år och jag tänkte att det är klart att jag följer med, hon blir ju glad då. Jag köpte en present också, dyr var den. Inte lika dyr som den hon köpte till mig på mitt releaseparty visserligen, men när jag tänker efter så har jag ju aldrig faktiskt FÅTT den presenten, bara veta att jag SKA FÅ den…
 
NÅJA!
 
Vi släpper Martinas och min relation en stund. Återgår till SPÅTANTEN!
 
Spåtanten hälsade trevligt. Hon såg fullt normal ut (vilket ju borde ha fått mig att misstänka något) bad mig sitta ner och gav mig ett papper och en penna. Hon ville att jag skulle anteckna under tiden, så att jag skulle kunna gå tillbaka och titta på mina anteckningar och jämföra med vad som verkligen hände.
 
Jag hittade de där anteckningarna häromdagen.
 

Det var intressant läsning, så här ett och ett halvt år senare. 

Nu ska jag springa till jobbet, men i kväll ska jag försöka hinna berätta lite om vad spåtanten sa, och vad verkligheten hade i beredskap. 

IMG00434-20100902-1352.jpg

Martinas present. Jag fick välja en. Och det är väl tanken som räknas?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.