Fängslad i tio år

I tio år har Dawit Isaak suttit fängslad, isolerad, enligt rykten döende, i väntan på att få veta vad han anklagas för. 

Kampen för att få honom fri blev efter många år en nationell mediakampanj, till stor del tack vare en modig kulturjournalist, Björn Wiman. 

Den kampanjen saknar motstycke i modern journalistik, men det är ändå svårt att glädjas över den eftersom den inte verkar ha någon nämnvärd effekt. 

Ansvar? När ansvar för den här typen av misslyckanden ska fördelas brukar man vända blickarna mot regeringen. Det tycker jag man ska göra nu också. 

Jag hoppas att Sveriges journalister inte tröttnar på sin kampanj. Jag hittar ingenting på aftonbladet.se om Dawit Isaak, men jag kanske ser illa. Jag hoppas att den fortsätter i oförminskad styrka eftersom det är många saker jag skulle vilja veta.

Varför man inte avbryter de diplomatiska förbindelserna? Stoppar biståndet? Gör offentliga utlåtanden där man uppmärksammar detta? Skickar dit kungen och statsministern, en gravid kronprinsessa eller ett tjog popidoler med politiska ambitioner? Det kanske finns förklaringar. Men inga av dem jag hittills har hört är speciellt övertygande. 

Jag tänker på Dawit Isaak i dag. På honom,  det faderskap som stulits ifrån honom och det som görs eller inte görs för att få honom fri. Det lär inte hjälpa. Men jag gör det ändå. 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *