Om den författare som är jag, del 2

Brittsommaren är här, temperaturen kryper upp till tjugofem grader under dagarna. När Christophe gått iväg till skolbussen med bisvärmen fransyskor dricker jag mitt kaffe i en kylig trädgård. Vinrankorna som klättrar på muren som omgärdar uteplatsen är färgade i rostrött och orange. Det här är mitt liv, tänker jag, och svär för jag vet inte vilken gång i ordningen att jag ska sluta skrika på barnen. 

Här kommer några fler svar på skrivarfrågor. Vill ni läsa mer? Varför kommenterar ni inte? Har ni redan tröttnat?

3.      Hur (ungefär) lång anser du en roman ska vara för att inte bli för utdragen? 
Ja, du… Hur långt är ett snöre? Å ena sidan måste jag erkänna att jag tycker att nästan alla böcker som är över 350 sidor känns för långa, man börjar liksom snedda över texten för att bli klar så fort som möjligt eller komma till det man väntar på, vad nu det är. Å andra sidan är Carsten Jensens Vi, de drunknade över sjuhundra sidor lång och där finns det inte ett överflödigt kommatecken.
 
Författaren och akademiledamoten Kjell Espmark har sagt att han gärna skriver romaner på fyrahundra sidor, men de får inte bli mer än hundra. Jag tror att det är ett bra sätt att förhålla sig till det man skriver. Det är lättare att skriva på tok för långt än lagom långt.
 
4.      Har du något speciellt du gör för att bli inspirerad/ hitta inspiration? 

Jag läser. Gör research. Funderar på mitt ämne, på vad det egentligen är jag vill berätta och varför.
 
Jag har märkt att jag faktiskt behöver en ganska lång period då jag mest vankar, eller ligger på soffan och jäser med mina tankar kring det som en dag ska bli en bok. Det ser kanske ut som om jag inte gör ett skapandes grand, men det är min elefantgraviditet, det är det som så småningom ska bli en roman. Nu skriver jag lite grann också under den här perioden, men det liknar mest anteckningar, ingen sammanhållen text att tala om.
 
När jag börjar skriva strukturerat då går det ju upp och ner, så är det ju. Ibland går det bra, nästan jämt är det trögt som lagstiftningsprocedurer. Om jag fastnar då får jag kanske läsa lite mer. Ofta tycker jag att det svårt att "hitta inspiration" när jag inte har gjort tillräckligt med research. 
 
Men man får inte fastna i sin elefantgraviditet, hur skönt det än skulle vara. Det viktigaste av allt är att man sätter sig ner och börjar skriva. Det är bra att ge sig själv deadlines, tycker jag. Då blir man mer disciplinerad. Man ska inte vänta in något magiskt ögonblick då det "känns" rätt, för då kommer det aldrig att bli någon roman. Fransmännen säger att aptiten kommer medan man äter. Så är det.
 
5.      Hur går du till väga när du skapar dina karaktärer? 

Jag tänker på dem. Hela tiden, praktiskt taget, kan inte tänka på annat när det börjar närma sig. Sedan lär jag känna dem ännu bättre medan jag skriver.
 
Ibland tänker jag att jag ska skriva ambitiösa små dokument där jag samlar information om varje karaktär så att jag inte börjar blanda ihop dem. Men det spårar alltid ur. Kanske för att jag egentligen inte behöver det. Jag är inte så intresserad av att berätta för mina läsare om mina karaktärers ögonfärg och exakt hur gamla de är, vad de har för märke på jeansen och vad deras syskon heter (om inte huvudpersonen designar jeans och syskonen är med i berättelsen).
 
Om jag la ner tid på att fundera på karaktärernas egenskaper och utseende och skriva ner det i ett särskilt dokument, då skulle det med största sannolikhet vara ett sätt för mig att undvika att börja skriva själva boken. Lite som när man färgkoordinerar innehållet i strumplådan för att slippa skura toaletten.   

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *