Om den författare som är jag, del 3

Jag såg just Babel. Bengt Ohlsson var bäst.

Att följa den svenska kulturdebatten kan ibland kännas som att tvingas läsa tvättstugelapparna i ett ganska slitet hyreshus. Men just den här veckan har det faktiskt mer känts som om någon i min familj har haft en efterfest som spårat ur. Och det har inte enbart berott på att en viss bok om en viss grabb släpptes i tisdags. 

Nåja. 

Vi släpper det ämnet. Åtminstone tills vidare. Det handlar ju icke om Mig. Och vi måste se till att fokusera på det mycket viktiga temat för denna Blogg. 

Sålunda. Jag. Författaren.

Här kommer svar på fler frågor:

6.      Hur ”strukturerar du dina tankar/ din inspiration” på ett bra sätt? Alltså hur går du till väga från ”tanke” till ”berättelsens grund”?
 
Alla som har försökt gå från en idé till en genomförd roman vet att det är otroligt mycket man måste bestämma sig för innan man börjar skriva. Jag ägnar mycket tid åt att fundera på hur romanen ska byggas, eller enkelt uttryckt hur berättelsen ska berättas.

För att få ordning på tankarna skriver jag, ibland till och med ritar jag, skisser över hur jag tänker mig upplägget. Jag antecknar nyckelscener, crescendon och sånt, var de ska utspela sig, vilka som ska vara med, på ett ungefär vad som ska hända.

Många av de här anteckningarna stoppar jag in i det som blir själva arbetsdokumentet. Och så kan jag ta bort det när jag har skrivit den text som anteckningen avser.

 
Ett problem med mina anteckningar och scenöversikter är att jag hittills aldrig lyckats gissa rätt från början. För även om det kan vara bra med en plan, att veta scenföljden t.ex., så måste jag börja skriva innan jag ser om det faktiskt funkar i praktiken. Och så skriva om och jämföra, börja om, pröva en ny lösning.

En författarkollega och god vän, vi kan kalla henne Åsa Larsson, kallar den här metoden för att måla i olja. Måla, måla på, måla om, skrapa bort, kladda på, måla om… Det är fruktansvärt energikrävande. Fick jag önska, så skulle jag gärna vilja kunna arbeta på ett annat sätt. Men det verkar vara min grej. Enda trösten är att när jag väl har fått grundstenarna på plats så brukar det lossna. Och en styrka jag faktiskt har som författare är att skriva text som flyter, sträckläsningstext om ni så vill. Så jag tror att det här meckandet har sina poänger. 

 
7.      Har du några tips på hur man ska planera boken innan man börjar skriva? Ungefär så att man har en röd tråd att följa under skrivandets gång?
 
Förutom det jag redan sagt är det nog bra för de allra flesta att ha tänkt igenom projektet ordentligt, att veta vad man har för tanke med boken.

Även om man inte behöver berätta för någon vad det är tänkt att boken ska handla om så bör man nog kunna berätta det för sig själv. Var den börjar, när den slutar och vad den faktiskt ska handla om däremellan. Sedan är det inte nödvändigt att bestämma allt innan, mycket faller på plats under resans gång tycker jag.

 
Men det får inte bli överdrivet. Risken är att man aldrig kommer igång om man bara planerar hela tiden. Dessutom är faktiskt det roligaste med hela skrivprocessen när det där magiska inträffar och man märker hur man skriver något som man inte har planerat, sådant som man går tillbaka och läser och tänker "åh, fan, är det verkligen jag som har hittat på det där?"

Många av mina personliga favoritavsnitt i mina egna böcker har kommit från sådana där magiska ögonblick. 

 
8.      En film ska helst innehålla vissa specifika punkter/scener som ”huvud konflikt” och ”point of no return”. Har du några generella tips för hur man ska lägga upp/ strukturera en roman?
 
Jag tycker att Elisabeth Georges bok om skrivande Skriv på! förklarar de klassiska strukturerna väldigt bra. Skriver man sin första roman tycker jag att man ska göra det så lätt för sig som det bara är möjligt.

Tänk på hur en Shakespeare-pjäs eller en klassisk saga är uppbyggd. Tre delar: i den första blir vi presenterade för ett problem (Romeo och Julia blir kära, men deras familjer hatar varandra/den lilla föräldralösa flickan slavar för sin elaka styvmor och sina fula systrar), en konflikt, en underliggande svårighet. Den här konflikten blir gradvis värre för att sedan få sitt crescendo i slutet på andra delen, nu måste något göras för det går faktiskt inte att fortsätta på detta viset, det är för sent att vända tillbaka! (Romeo mördar Tybalt och blir landsförvisad, Askungen blir inlåst på vinden med en trasig klänning som enda sällskap). Då och där kan det inte bli värre. Och i tredje delen ska detta lösas och knytas ihop i slutscenen. Då dör de som älskar varandra mer än livet självt, sida vid sida, eller så vinkar de kärnfamiljslyckligt till pöbeln från sin kungliga kaross.

 
Men det finns ju många varianter på hur en roman ska struktureras. Amanda Hellberg brukar skriva om hur hon tänker i scener. Det kan jag känna igen. Det är inte alls dumt att fundera på hur filmen om din bok skulle kunna se ut.

En bra idé, ett råd som jag fick en gång, är att ta en historia, bok eller film eller pjäs, som man verkligen gillar och närstudera den, försöka se hur den är uppbyggd och vilka verktyg som har använts. Det är mycket bra träning.

 
9.      Många gånger då jag själv läser böcker tröttnar jag på dem redan efter 40 sidor för att de inte ”fängslar” mig. Hur skapar man en intresseväckande början så att läsaren vill fortsätta läsa?
 
Du måste lita på att du känner det på dig. Att du har gehör. Så att när du själv känner i magen att det här funkar, då kan du lita på att du är något på spåren.

Tyvärr funkar bara detta tips om du är begåvad. Är du tondöv lär det inte hjälpa ett skvatt.

 
Dessutom är det så illa att även om du verkligen har talang så kommer du aldrig att kunna skapa en historia som alla läsare vill fortsätta läsa. Du kan inte bli älskad av alla, läsare har olika smak. Och som för hårt vispad grädde på det sura moset vimlar det av läsare som tycker att Babsan är det bästa som har hänt musiksverige sedan Harpos glansdagar, om du förstår vad jag menar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *