Om den författare som är jag, del 4

10. Jag har även märkt att många författare använder beskrivningar utav omgivningen för att skapa en stämning. Har du några andra tips för hur man kan skapa en stämning eller en speciell känsla i boken? Jag ska exempelvis skriva en thriller, hur kan man (på annat sätt än omgivningsbeskrivning) skapa en ”mystik”/ en ”obehaglig” känsla?

Jag antar att du med "omgivning" menar rummet i vilket man befinner sig. Och att man skapar stämning med hjälp av knarrande dörrar och knäppande fönster, svarta myrmarker, svindlande höjder och sånt.

Men omgivning kan ju också vara de andra levande varelser som finns i omgivningen utan att inneha en av huvudrollerna. En fluga som flätar sina ben, en sommarkatt som går igenom soporna på bakgården. Eller den lilla häxflickans alldeles egna drake som ligger i drakkorgen och gnyr övergivet, om du tänker skriva en sån där trendig bok.

En psykologisk thriller kan med fördel ägna sig en hel del åt det så kallade "inre" landskapet. Men försök gå ett par steg längre än den vanliga sportjournalistik-jargongen. Skriv i jisse namn inte att "hon kände hur rädslan kröp upp för armarna", eller att "han blev stel av skräck". Hitta andra sätt att beskriva hur det "känns".

Hur känner du dig när du börjar må dåligt? Börjar du oroa dig för att lukta illa? Att kläderna inte passar längre, att tänderna sitter löst? Tror du att dina vänner pratar om dig när du inte lyssnar?

Många använder sig också av väder, årstidsbundna händelser och sånt för att skapa stämning. Hemingway sa ju

“Remember to get the weather in your damn book–weather is very important.”

Och det är ju sant. Väder är jävligt viktigt.

11. Vilket perspektiv anser du är intressantast för läsaren? Exempelvis berättar perspektiv eller vinklat från en karaktär etc.?

Jag tror inte att man kan säga att det finns ett särskilt perspektiv som är intressantast för läsaren. Sådant beror på.

Men det finns mer eller mindre svåra sätt att berätta. Ett av de mindre knepiga är det som kallas den allvetande berättaren eller den begränsat allvetande berättaren.

Tredjepersonsperspektivet lär vara det vanligaste.

Svårast är kanske jag-formen, folk som förstår sig på sånt här brukar i alla fall påstå det.

Jag tycker om jag-formen. Den kan bli mycket effektfull och dramatisk.

I min andra roman, Bara ett barn, finns det en rätt knepig mamma med central betydelse för historien. Jag lät henne berätta sin historia i jag-form för att ta bort så mycket som möjligt av det som annars lätt hamnar mellan en romankaraktär och läsaren. Jag ville att läsaren skulle få känslan av att vara i den här mammans huvud. Dessutom fick hon – åtminstone ibland – tänka tankar som ligger alldeles på gränsen till de tankar vi alla tänker. Då blir det lite svårare att avfärda henne som vidrig och ond.

Författaren Anne Holt har en huvudperson i en av sina deckarserier som heter Hanne Wilhelmsen. Anne har skrivit om Hanne i olika former av tredjepersonsperspektiv i alla böcker. Utom plötsligt i en bok som utspelar sig efter det att Hanne har hamnat i rullstol.

När jag läste den boken hade jag inledningsvis svårt att begripa varför Anne Holt bytte teknik på det viset. Men sedan insåg jag att det var mycket smart att skriva om en rullstolsbunden kvinna (som dessutom har en ganska udda personlighet) i jag-form. För då tvingas läsaren att identifiera sig med henne och kan inte avfärda henne som "en annan", någon man inte behöver relatera till.

Det lönar sig i vilket fall att fundera en stund på vad som passar din historia. Utmaningen tror jag framför allt är att vara konsekvent.

Du får inte ha en allvetande berättare som inte vet allt. En allvetande berättare kan inte berätta att "huset var öde och tomt" för att på nästa sida presentera en man med en blodig kniv som står och lurar bakom en dörr, för då är inte huset öde och tomt, utan befolkat av åtminstone en man med blodig kniv och antagligen dessutom fyllt av kroppen efter någon som precis har mördats (därav blodet). Rena rama folksamlingen.

Sedan måste man vara lyhörd. Och om man byter perspektiv måste man göra det utan att det skadar tempot i berättelsen. Var väldigt försiktig med att byta perspektiv i ett och samma "kapitel". Om du kan, använd dig gärna av samma i hela berättelsen, åtminstone om det är din första.

12. Vad anser du är det bästa alternativet, att skriva med ett korrekt språk eller anpassa till målgruppen boken är riktad till? Och om man anpassar språket, riskerar man då inte målgruppen blir allt för specifik? Att man möjligen tappar läsare på grund av att språket innehåller talspråk etc.?

Man ska inte underskatta betydelsen av ett korrekt språk. Men att en bok skulle tappa läsare för att den innehåller talspråk var gudskelov författare som Harper Lee, Jens Lapidus, Jonas Hassan Khemeri och James Frey inte medvetna om.

Egentligen tror jag nog att man är fel ute om man försöker anpassa språket efter LÄSAREN, eller försöker skriva för att inte "tappa läsare".

Språket måste anpassas efter historien, karaktärerna, tidsperioden man skriver om, sådana saker. Dessutom är det viktigare att man hittar sin egen röst (eller berättarens röst) än att man försöker klämma in sig i någon annans mall. Det låter fruktansvärt pretentiöst, men det är inte desto mindre sant. Om du ska kunna läsa din egen berättelse utan att rodna till fotknölarna måste det vara ditt språk, din rytm, sånt.

Men jag tror att det är svårt att bli en bra författare utan att kunna sin grammatik. Det är nämligen först när man kan reglerna som det går att strunta i dem. Annars riskerar det fräcka talspråket att bli fullkomligt oläsligt dravel.

Du säger att du vill skriva för en specifik målgrupp (ungdomar) och vill anpassa språket efter det. Jag antar att det är viktigt att fundera över sådant. Men tror du inte att det viktigaste är att du koncentrerar dig på att berätta din historia? Sådant som vilken genre den tillhör när den väl är skriven kanske kan få komma i andra hand?

13. Är det bättre att ha många små händelser eller få stora i berättelsen? Till exempel fler jämnstora konflikter eller en/två stycken större som boken sedan kretsar kring?

Krångla inte till det. Det är en bra regel. Du kan aldrig berätta allas historia i en enda roman. Bli inte förälskad i dina bifigurer (betydligt lättare sagt än gjort). Håll dig till ämnet. Typ.

Däremot bör du gärna ha någon form av bispår i din berättelse så att läsaren kan få lite andrum och möjlighet att lära känna din huvudkaraktär. Elisabeth George skriver bra om det här också.

14. Hur skriver man en bra sammanfattning till bokens baksida, alltså den texten då man ser vad boken handlar om?

Väldigt många baksidestexter är formulerade som bantningsreklam. "En gastkramande, oavbrutet spännande, lysande, överraskande, vidunderlig och storslagen… Fylld av humor, kärlek, känslighet, ömsinthet… Kärvt kritisk och glittrande förlåtande… som tar läsaren med storm… griper tag och leder tanken på en aldrig tidigare skådad upptäcksfärd i en värld dold för de allra flesta…" 

Baksidestexter känns med andra ord inte alltid så pålitliga. Lovar mer än de levererar, liksom.

Jag tror att för att kunna skriva en bra sammanfattning måste man verkligen ha förstått vad boken handlar om. Jag tror att anledningen till att de flesta baksidestexter är så bedrövliga är för att ytterst få författare, och ännu färre förläggare, faktiskt har tagit sig tid att fundera på det: vad boken handlar om.

Ibland funkar det med ett kort utdrag ur boken, gärna precis ur början, tillsammans med en beskrivning av vad för typ av bok det är och så med en liten cliff-hanger, en läcker daggmask som hänger där på sin baksideskrok och blänker.

15. Har du något speciellt du tänker/ skulle ha i åtanke då du skriver böcker riktade mot ungdomar?

Nej, inte något utöver det jag tänker på rent generellt när jag skriver: att vara tydlig, noggrann, lyhörd.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.