För min ande är pauvre, men jag är lycklig när jag sover

Natten till i går sov jag (max) två timmar. Min femåring är efter tio dagar av högsommarvärme uppäten av mygg. Stora, svullna, röda myggbett som fick henne att bestämma sig för att lägga sig i min säng (ovanpå mig) och klia sig mellan halvtolv och kvart över sex.

Efter en stressig, men någorlunda lyckad (sa jag hysteriskt stressad?) födelsedagsfrukost för familjens två fina födelsedagsbarn skickade jag i alla fall i väg Christophe med alla barn till skolbussen.

Svullen av sömnbrist ställde jag mig, ensam och förväntansfull, under duschen. Med slutna ögon skruvade jag på kranarna på max och fick … TVÅ (möjligen tre) droppar fesljummet vatten i mitt fruktansvärt skitiga hår.

Sedan var det slut. No more aqua. Nada water. Pas de l’eau, helt enkelt.  

Vad jag tänkte då?

Jo, då tänkte jag, att värre än en trasig varmvattenpump tjugofyra timmar innan vi får en trebarnsfamilj på besök i en vecka, det blir det knappast.

Tänk så fel man kan ha.

För när jag sprungit ut på gatan (i spöregnet, glömde jag berätta att det spöregnade?) med min trasiga dator (glömde jag berätta att min dator har gått sönder?) i en trasig resväska (att den var trasig märkte jag först därute i regnet då spännet gick upp och jag var tvungen att omfamna resväskan för att det inte skulle regna på datorn) då insåg jag att Christophe hade parkerat om bilen.

Någonstans i Bryssel.

Var exakt han hade ställt bilen, det hade han inte berättat för mig.

Så jag tog upp telefonen för att ringa honom.

Bara för att upptäcka att min mobiltelefonoperatör hade stängt av min telefon.

Vad jag tänkte då?

Att det finns ett naturligt slut på alla dagar. Även på den första dagen på resten av ditt jävla liv.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.