Äntligen.

Det finns en sak som är oemotståndligt med Nobelpriset i litteratur och allt tjolabolahej runt omkring. Och det är att det faktiskt, ytterst, innerst, på riktigt (också) handlar om en människa någonstans på jorden som har skrivit något som har förändrat något för en annan människa. I stort eller smått.

Jag borde kanske inte berätta detta, för det är så onödigt sentimentalt. Men jag grät. Mitt på gatan, på väg från lunchrestaurangen tillbaka till kontoret. Tranströmer.

(äntligen)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *