Åt helvete

Jag har utlovat en betraktelse över svenska invandrarpolitiken. Det känns helt övermäktigt. Jobbet, barnen, skrivet, livet. Åsiktsmaskinen M P Giolito hinner inte.
 
Men kortversionen kommer här: den svenska invandrarpolitiken är åt helvete.
 
Vi får tillfälle att förfära oss då en 91-årig kvinna hotas av utvisning. Men i Konungariket Sverige fattas sådana beslut. Sådana och fler, långt mer ofattbart omänskliga beslut, om att utvisa personer som behöver en fristad. 
 
Om man slipper vara den som drar gränser och verkställer beslut är det lätt att förfära sig. Att Tycka och Posera som Medkännande Medmänniska. Bara då kan man tala med stadig röst. Ibland känns det också nästan fånigt att påminna om självklarheter. För det-tycker-väl-varenda-människa-egentligen? Att vi måste vara snälla mot varandra? Det måste vara något misstag bara. Någon illvillig mellanchef som har gjort fel.
 
Och så är det någon politiker som påpekar att vi måste dra gränser, och det måste vi ju! Och allt kostar pengar, och det gör det ju! Då tänker man: måste vi verkligen vara snälla mot varandra? Hela tiden? Det finns säkert en gräns för det där. Någonstans mellan varje lattemammas rätt till ett friår, hyresreglering i innerstan, ännu en pappamånad, sänkt förmögenhetsskatt och höjd semesterersättning och en inflationssäker ekonomisk politik. En gräns som måste dras. Även om den gör någon ledsen.
 
Men. 
 
Det som gör det grundlagsskyddade kravet på skydd för mänskliga rättigheter så speciellt är faktiskt att det får kosta nästan precis hur mycket som helst. Att förhindra tortyr, omänsklig behandling och åsiktsförföljelse har inget kostnadstak. Vi måste ändå betala vad det kostar. Till och med för att skydda personer som inte är vare sig lönsamma, blonda eller twitterkunniga.
 
För ett par veckor sedan skrev Frida Johansson Metso, ordförande för Flyktinggruppernas riksråd (FARR) så här på flyktingbloggen
 
"Sverige är det land som dömts flest gånger av FN:s tortyrkommitté, CAT, för att vi velat utvisa personer som löper överhängande risk för tortyr om de skickas tillbaka. I somras kom ytterligare tre domar – Sverige har nu fällts 18 gånger. Det gör oss förtjänta av en mycket skamlig förstaplats på prispallen och en mycket tung guldmedalj att bära."
 
Jag vet att jag borde skriva mycket längre om detta. Men kortversionen säger det viktigaste: den svenska invandrarpolitiken är åt helvete. 

FreeVector-United-Nations-Human-Rights-Council.jpg

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *