Les enfants du monde

I kväll hade nioåringen julkonsert. Jag har sett några sådana genom åren som gått. Men det hjälps inte. Det blir alltid samma sak. Jag går dit, flämtande av stress, med sprickor i samtliga kindtänder och när jag sätter mig ner så undrar jag hur jag ska kunna sitta still i två timmar med tanke på ALLT-JAG-HAR-ATT-GÖRA-PÅ-JOBBET-OCH-PÅ-JOBBET-OCH-PÅ-JOBBET-OCH-PÅ-JOBBET. 

Jag irriterar mig på den yngsta av mina barn som inte kan sitta still, på Christophe som somnar när rektorn håller välkomsttal, på ALLA-ANDRAS-UNGAR-SOM-INTE-KAN-HÅLLA-TYST och på ALLA-ANDRA-FÖRÄLDRAR-SOM-INTE-KAN-HÅLLA-ORDNING-PÅ-SINA-UNGAR och på ALLA-FRANSMÄN-SOM-INTE-KAN-KOMMA-I-TID. 

Så ställer hon sig på scenen. Hon eller en av hennes systrar. Tillsammans med alla sina klasskamrater som aldrig blir annat än suddig kuliss.

Och allt bara faller på plats. 

I kväll grät jag så mycket att jag slipper sminka av mig. 

En kommentar till “Les enfants du monde”

  1. (Kommentarer överförda från tidigare blogg)

    åsa2:
    Samma här, gråter inte på begravningar och har hittills betett mig som en maskin när jag varit med om riktigt tragiska saker. Men. Till och med ett vanligt luciatåg kan trigga mig till tårar och är mina egna barn med är det definitivt kört. I morgon kväll är det dansuppvisning, lär bli gråta av.
    – – – – –
    Pernilla Alm:
    Det är för att du egentligen är en god människa. Fast du döljer det väl.
    – – – – –
    Dr Ciardi:
    beautiful!
    – – – – –
    Dr Ciardi:
    beautiful!
    – – – – –
    Simona:
    Åååh från mig med.
    – – – – –
    Åsa Hellberg:
    Åh, vad jag saknar att ha mindre barn.
    Fast det är underbart att ha ett stort.

    – – – – –
    Paperback Lover:
    Ååh.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.