Blunda så hårt du kan

Jag mötte en råtta på väg till jobbet i morse. Av djurets kroppshydda att döma hade han redan börjat äta på julbordet. Han var stor, tjock, fet och glansig, välmående helt enkelt.

Välmående är däremot inte den man och det barn som sitter utanför mitt gym och tigger. De ser smutsiga, frusna och ganska förbannade ut.

Barn som tigger, det har vi inte i Sverige. Det är väl underbart skönt? Det borde väl betyda att barn i Sverige i alla fall inte har det så illa att de måste tigga? Att vi sköter oss bättre, bryr oss mer!

Jag är inte så säker på det. Jag tror nämligen att i Sverige är det nog så med fattigdom som det var med handikappade för några år sedan: man såg dem aldrig på gator och torg. De gömdes undan. För de passar inte in. Vi vill inte se dem.

Sanningen är att vi har både barn och vuxna i Sverige som är fattiga och utslagna. Jag hoppas att ni vet det.

I Sverige skulle de tiggare som ligger utanför mitt gym ha skickats tillbaka med vändande (chartrat) plan till det land de flytt ifrån. Att vara utfattig, övergiven och inte svensk medborgare är nämligen långt ifrån tillräckligt för att få rätt att stanna i vårt land, än mindre ta del av vårt välstånd.

Och dem Sverige inte kan bli av med genom utvisning göms undan på andra sätt. I härbärgen. I undermåliga lägenheter. På flyktinganläggningar.

På Facebook efterlyste jag för ett tag sedan en roman om fattigsverige i dag. Gärna en roman om en deltidsarbetande sjuksköterska med tre barn. Eller en kärnfamilj med två föräldrar på socialbidrag. Resultatet blev minst sagt klent.

Googlar man "fattigsverige" är en av de första träffarna man får upp den fattigblogg som skrevs av en journalist på Aftonbladet för några år sedan. Den bloggen blev våldsamt kritiserad. Journalisten var nämligen inte fattig på riktigt. Ett av de mest synliga och lättast åtkomliga exemplen på hur det är att vara fattig i Sverige i dag äralltså påhittad.

Det skrivs nästan ingenting om fattigdom i Sverige i dag.

Varför det, tror ni? För att det inte finns någon sådan fattigdom? För att i Sverige har alla mat för dagen och en uppvärmd lägenhet med bäddade sängar?

Tror ni att det är anledningen?

Eller kan det vara så att en ensamstående underbetald sjuksköterska med tre barn inte har tid att skriva romaner, att utan pengar kan man inte blogga om sin fattiga vardag om till och med allmänna bibliotek tar betalt för internätuppkoppling. Eller kan det till och med vara så att vi väljer att inte se dem?

En kommentar till “Blunda så hårt du kan”

  1. (Kommentarer överförda från tidigare blogg)

    Essie:
    Speedintervjuer för att sälja in sig – blev till södern ger jude på min iphone. Konstiga ändringar gör de här telefonerna, ja, ni vet; man måste välja bort förslagen vilket jag uppenbarligen missade.
    – – – – –
    Essie:
    Tycker också det var ett bra inlägg. I mitt jobb möter jag flera av de som inte får något alls, som egentligen inte får ha husdjur för det ingår inte i existensminimum, inte ens när man är ensam. Jag blir också skrämd av. Det samhälle vi har idag, där individen lastas alltför tungt pga bristen på arbete, sjukdom osv. Och vi som har ett jobb får det bättre och bättre. Klyftorna ökar och så även föraktet och misstänkliggörandet av de som har minst – de försöker inte tillröckligt, du måste ändra dig, du är inte tillräckligt sjuk. Du måste gå på casting för jobben, södern ger jude, sälja in dig. Måste brinna för ett vanligt jobb. Måste man det undrar jag? Usch och fy. Empati och medmänsklighet. Och en ny regering. Det är vad jag hoppas på.
    – – – – –
    Malin Persson Giolito:
    Tack kära vänner. Medmänsklighet kommer alltid att behövas. Så länge vi finns. Hoppas jag.
    – – – – –
    Dr C:
    skrev alltså nyss.
    – – – – –
    :
    håller med nina. Och tänker: inte skulle Stadsmissionen o Frälsis behövas – egentligen? 2011. Förbannar luthersk mentalitet som föraktar gärningslära. När det uppenbarligen behövs. Tänker på den där boken av Roslund & Hellström. Om de som skickas ‘hem’. För övrigt avskyr jag råttor.
    – – – – –
    Anki:
    http://www.expressen.se/kronikorer/marcusbirro/1.2657951/marcus-birro-karl-bertil-visar-for-oss-att-sverige-ar-ett-land-i-totalt-och-skrammande-sonderfall.
    Jag tänkte på ditt blogginlägg när jag läste Birros krönika. Det finns alldeles för få ”Karl-Bertilsar” i världen…
    – – – – –
    nina:
    Jag har kontakt med ”One Kind Act” Hjälper hemlösa och ja fattiga…kvinnor som lyckats bli drogfria och nu bara vill försöka leva ett vanligt liv!!! Gå till frisören,åka till Liseberg en helg med barnen,kanske ha ngnstans att bo, till och med ett arbete, det är inte så lätt…..Om inte kyrkorna fanns…då skulle det vara total katastrof…..
    – – – – –
    Ann-Katrin:
    Tack för ett fint och empatiskt inlägg.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *