Julgransplundring

I dag baxade Christophe och jag ut granen genom fönstret och ner på gatan. Det är nämligen den Stora Granhämtardagen i morgon. Och Den Stora Dagen vill inte någon brysselbo missa för allt kattguld i den europeiska centralbanken! (I alla fall inte om man vill slippa att klippa ner sin fyrametersgran i nagelstora bitar för att kunna elda upp den i öppna spisen utan att hela köksinredningen blir sotsvart.)  

Nåja.

Nu har jag granbarr i behån. Och det är nog sannerligen det mest spännande som har hänt i dag. Jag borde väl gå och be om hjälp med att plocka bort det. Eller börja med detta evighetsstädande jag sysselsätter mig med. Julpynt ska packas ned i lådor. Granbarr ska sopas ihop och …

Nej. Det känns som om ni kan få slippa höra mig berätta om detta. Istället ska jag berätta en liten historia från mitt lilla liv. Sensmoralen är: ta dig samman, din feta tant, innan du drunknar i en varm choklad. 

NÅJA.

Jag var nere på stan. Hade inhandlat ett par specialskor på den här realisationen som pågår just nu och som sysselsätter bloggare som faktiskt har läsare. Enligt expertis på området ska de här specialskorna vara alldeles utmärkta för sådana tjocka tanter som jag – åtminstone om man har hälsporre. (Att de inte går att gå i verkar inte vara en variabel som expertisen har studerat närmare, men skor man inte kan gå i är en av mina spjutspetskompetenser, så det gör inte så mycket.)

NÅÅÅÅÅJAAA!

Vägg i vägg med denna specialsko-affär så låg en optiker. Jag bestämde mig därför att ta itu med ännu ett av de mer irriterande tecknen på min kropps förfall och klev in för att göra ett syntest. Optikern, en mycket vänlig och förstående man, lyssnade noga när jag berättade om min tilltagande ålder och hur mina armar inte längre räcker till när jag ska läsa. Så frågade han hur gammal jag var, jag berättade det, och då sa han:

"Nämen, Madame. Det är väl ingen vidare ålder!"

Och så andades han in, var tyst precis lagom länge för att jag skulle hinna le lite blygt och bli lite upplivad av tanken att jag kanske inte alls är så gammal, innan han fortsatte.

"Kanske är det inte alls er ålder. Kanske är det… ja, vissa får lite nedsatt syn när de väntar smått förstår Madame, och jag ser ju att Madame är gravid."

Vilket Madame alltså inte är. 

Däremot är Madame numera ägare till ett par hålfotsinlägg, ett par märkliga skor och alldeles snart ett par lagom tantiga glasögon. 

MBT-Moja-Black-Shoes.jpg

En kommentar till “Julgransplundring”

  1. (Kommentarer överförda från tidigare blogg)

    mångmamma:
    Fantastiskt roligt skrivet, Tack Madame!

    Dessutom har jag alldeles nyssens snubblat över din ”Bara ett barn” och sträckläst den.
    Ruggigt obehaglig och bra.
    – – – – –
    Dr C:
    älskar. ja, ÄLSKAR din blogg. Livet blir mycket roligare.
    – – – – –
    Ingrid:
    Ha ha haaaaaaa. Har nog varit hos honom förresten. Minns inte vad han sa med det var någonting som gjorde att jag inte köpte glasögon där. Har en annan optiker jag kan rekommendera. Charmerande!
    – – – – –
    Elin:
    Åh jag skrattar ihjäl mig! Tack Madame, du är så fantastiskt bra på att skriva!
    – – – – –
    Åsa Hellberg:
    Hahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahaha
    – – – – –
    Amanda:
    Å gud.

    ”Om du inte bokstavligen SER ett litet barn komma ut ur en kvinnas kropp – kommentera aldrig hennes eventuellt välsignande tillstånd.”

    – En regel jag lärt maken.
    – – – – –
    nina:
    Använy MBT skor i ja nästan 3 år….inte förändrat mitt liv ett dugg…..
    http://www.kalaslotta.blogg.se:
    Åh det är världens bästa skor, ska snart köpa nya, har haft mina i 6-7 år – älskar dem!!

    Gå korta steg är mitt tips, träningsvärk i rumpan garanterat!!

    Kram och gott nytt!
    – – – – –
    Pernilla Alm:
    Som vi säger i cyberspace. ASG!!!
    Tant är välkommen hit på kafferep så snart tant hittar till Sverige igen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *